Svenska ’Wolfenstein’ sänker ribban – rejält

Man saknar The new orders styrkor i Machine Games Wolfenstein: The old blood

FPS Med sitt debutspel ”Wolfenstein: The new order” visade Uppsalastudion Machine Games att känsla för speldesign kan gå i arv. Eller åtminstone överleva en flytt några kvarter inom samma stad.

Företaget grundades 2009 av några Starbreeze-avhoppare – och fjolårets omstart av den urklassiska ”Wolfenstein”-serien var ett lyckat destillat av allt de dittills lärt sig. Spelet var både överraskande smart och underhållande enfaldigt i sitt sätt att skapa en alternativ historieskrivning där andra världskriget vunnits av Tredje riket. Utvecklarna visade även att de fortfarande går i bräschen för vad man kan göra med genrens förstapersonsperspektiv.

Skjut nazister – punkt

Den fristående prologen ”The old blood” ger inte mycket för det där. Tidigt blottläggs utvecklarnas ambitioner som oroväckande låga: här ska man skjuta många nazister, och detta utan en tanke på någonting annat. Den inledande halvan av spelet zoomar in på den ständige hjälten BJ Blazkowicz som är ute på hemligt spionuppdrag i det ikoniska slottet Wolfenstein. Tyskbördig skit träffar fläkten rätt omgående och Blazkowicz blir, så klart, tvungen att skjuta sig ut ur fästningen.

”The old blood” är – som namnet, de otaliga referenserna till genrens pionjärer och inte minst själva speldesignen antyder – en hyllning till det förgångna. Eller skulle åtminstone ha kunnat vara det om det inte varit för att Machine Games efter en hyfsat engagerande fängelsesekvens sjunker ner lite för bekvämt i förarsätet.

Följer samma mall

Flykten från slottet följer hela tiden en och samma mall: du kommer till ett nytt område där två kaptener måste nedgöras i det tysta för att undvika att larmsignaler utlöses. Därefter är det bara att mörsa ner resterande kommunikationslösa soldater och gå vidare till nästa likadana område. Greppet upprepas så många gånger att det snart gränsar till det parodiska.

Gränsar till det usla gör det dock inte förrän Machine Games under spelets senare hälft bestämmer sig för att kanalisera ”Call of duty” och öser trötta zombienazister över en. Samtliga går ner efter en slappt riktad salva eller två, saknar oftast avståndsvapen och känns därför mest som en infekterad sörja som måste skrapas bort från skärmen för att man ska få se slutscenen.

Detta pågår alltjämt i ett par timmar.

Saknar variation

När storyn till sist når sitt ockulta crescendo får jag tvinga mig genom en seglivad bossfight stöpt i gamla dagars allra mest irriterande konventioner. Över axeln ser jag sedan tillbaka på en spelupplevelse som innehåller överraskande lite av det vi förknippade ”The new order” med: det engagerade berättandet och variationsrika skjutandet.

Och utan dessa kvaliteter är Machine Games enda trumfkort gentemot de forna kollegorna de jämförelsevis nya lokalerna.

Jakob Svärd