Blytung atmosfär

Alfred Holmgren

The chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena

helskärm

”Assault on Dark Athena” är en opolerad standard­shooter som på nästan alla plan misslyckas med att leva upp till sin föregångares stolta namn.

Jag rekommenderar det helhjärtat.

Redan när svenska Starbreeze släppte 2007 års ”The Darkness” var det uppenbart att de glömt bort vad som gjorde ”The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay” så banbrytande tre år tidigare. ”The Darkness” byggde flera stora sekvenser på sin kvävande atmosfär och halsbrytande förstapersonsregi. Men samtidigt stramade det åt den öppna, levande struktur som gav ”Riddick” en unik rytm.

Att ”Riddick” blev så hyllat handlade ju nämligen aldrig om det ytliga bländverket – även om det var sin tids snyggaste spel – utan om en palett som lånade nyanser från både äventyrs- och rollspel. Vin Diesel i huvudrollen var en utbrytarkonstens mästare. Som inte bara flydde från ett intergalaktiskt Alcatraz utan också det trånga, mögliga fack där actionspel – och i synnerhet sådana baserade på actionfilmer – pressats in.

Tyvärr lyckas även ”The chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena” misstolka originalformeln. Precis som sin föregångare är det ett becksvart, blodigt actiondrama någonstans ute i en mörk, hotfull rymd. Men där ”Escape from Butcher Bay” satsade på livligt rollspelande, nervpirrande smygsektioner och en öppen spelplan nöjer sig ”Dark Athena” med ett linjärt standardupplägg. Eldstriderna i ”Butcher bay” var till för att skapa kontraster – mellan tystnad så fullkomlig att man kunde höra sina egna hjärtslag och öronbedövande eldgivning. Här väntar ett skottdrama runt varje krök.

Men varje jämförelse mellan de två spelen som är till ”Assault on Dark Athenas” nackdel belyser paradoxalt nog också varför det här är ett spel som i allra högsta grad är värt att köpa och uppleva. På skivan ingår nämligen även ”Escape from Butcher bay” i en upprustad version – lika slipad som skalpellerna man borrar in i fängelsevakternas halspulsådror. Atmosfären är fortfarande blytung – man har knappt hunnit ta sig igenom den monumentala introsektionen innan det börjar bli svårt att andas.

Och vid det laget har man redan hunnit glömma alla generiska scifi-FPS som fallit platt i sina försök att nå upp till samma nivå.

Till exempel ”Assault on Dark Athena”.