Årets viktigaste spelupplevelse

Publicerad:
Uppdaterad:

SPELA

Half-life 2-modden Dear Esther är interaktiv poesi

1 av 17

ÄVENTYR I havet, en klippa.

Lav och mossa och vinterhavsfärgad ljung är det enda som är envist nog att klamra sig fast vid dess sluttningar. Små, tomma skjul med spruckna rutor hukar vid dess stränder, brutna skepp vilar tungt mot dess kuster, rostig taggtråd följer de övervuxna stigarna mot dess vindpinade topp.

Och medan du vandrar längs de där vindlande stråken, upptäcker de övergivna fartygen och kikar in genom sprickorna i sjöbodarnas glas så kommer du att höra en allvarlig röst som läser upp ett långt brev. Det är adresserat till en kvinna. Hon heter Esther.

Förtvivlat vackert

Och det här är ett brev adresserat till dig:

”Dear esther” är en tre år gammal ”Half-life 2”-mod som brukade vara gratis, men som nu har fått ny grafik och en prislapp. Och nu ska du lyssna på mig – när jag spänner ögonen i dig och låter all distanserad ironi rinna ur min röst: ”Dear esther” är också årets viktigaste interaktiva upplevelse. Det är inte ett spel, det är en långsam vandring över en enslig ö som tack vare den grafiska omgörningen nu är lika förtvivlat vacker ur ett grafiskt perspektiv som den alltid varit ur ett metaforiskt. Det är en fragmentarisk berättelse om en tragedi och den ändlösa tomhet väller in över en efter att den har passerat. Och det är – säger jag med den distanserade ironin alltjämt frånvarande – ett stycke interaktiv poesi.

Nya, svindlande äventyr

Bakom varje bergväggsspricka och uppläst ord döljer sig världar av betydelse och mening, i berättelsens många hålrum uppmuntras du att göra egna upptäcktsfärder, och när du kommer tillbaka så är det mycket möjligt att du sett något så vackert att det inte spelar någon roll att du inte riktigt förstår vad det var för något.

Och som om det inte vore nog verkar ”Dear esther” till och med vilja ge sig in i poetisk argumentation med John Donne och Tomas Tranströmer.

Jo, säger det, nämligen. En människa kan visst vara en ö.

Den tyngsta argumentationen för dock ”Dear esther” mot dem som säger att vi inte ska göra oss till, att spel aldrig kan bli något annat än spel, att det är en omöjlig tanke att vi ska kunna ta den här 40 år långa erfarenheten av interaktivitet i digitala världar och använda den för att ge oss ut på helt nya, svindlande äventyr.

Jo, säger det. Jo, någonting nytt kan resa sig ur någonting gammalt.

Ur skjutarspelet ”Half-life 2”, det interaktiva poemet ”Dear esther”.

Ur förlamande sorg och förlust, ett mål och en riktning.

Ur havet, en klippa.

Johan Martinsson

Publicerad: