Vi förväntar oss mer av Telltale

Publicerad:
Uppdaterad:

SPELA

Senaste episoden av The walking dead infriar inte alls förväntningarna

1 av 3

DRAMA Innan säsong två av ”Walking dead” sparkade igång släppte Telltale en mellanepisod döpt till ”400 days” för att överbrygga gapet mellan de två säsongerna. Episoden var strukturerad som en serie vinjetter som var och en fokuserade på en specifik karaktär, under de 400 första dagarna sedan epidemins utbrott. Så småningom förenades de allihop vid en lägerplats, där de blev kontaktade av en kvinna som erbjöd dem att sluta upp med henne. Hon påstod att hon kunde leda dem till en fristad som några andra överlevare hade byggt i närheten. Beroende på valen du hade gjort stannade vissa av karaktärerna kvar i lägret medan andra valde att följa henne.

Hur det känns? Som ett missat tillfälle.

Flimrar förbi utan fördjupning

Tanken med ”400 days” var att de nya överlevarna vi fick lära känna skulle ha varsin roll att spela framöver. Hittills har vi bara sett en av dem glimta förbi lite kvickt, men i ”In harm’s way” stöter vi plötsligt på dem allihop igen. Det visar sig att ”fristaden” som de blev lovade i själva verket är ett rent fascistläger. Clementine, Kenny och de andra från ”A house divided” förs hit i bojor för att integreras i vad som närmast går att likna vid det Woodbury-samhälle som The Governor härskar över i ”The walking dead”-böckerna.

Nästan inga av karaktärerna från ”400 days” är i bild i mer än fem sekunder. Vi ges ingen som helst återkoppling till eller insikt i vad de har varit med om sedan vi såg dem sist. Vi får inte ens föra en simpel konversation med dem. Den enda av dem som får någon som helst exponering är Bonnie. Och Bonnie råkar också vara den enda karaktär från ”400 days” vars öde aldrig styrdes av dina val på något vis.

Telltale kan bättre än så här. De har byggt sitt rykte på att alltid utvecklas när de skulle kunna stå stilla istället. Vi vräker superlativ över dem nästan varje månad, men det innebär också att förväntningarna är höga. Det kändes som om de byggde upp någonting viktigt inför säsong 2 med en mängd alternativa ingångar i storyn – men när det kommer till kritan levererar de inte.

Tack och lov gäller det bara på en enda punkt.

Blir för mörkt

Jag har en regel när jag spelar ”Walking dead”: valen måste alltid ske instinktivt. Och efteråt försöker jag hantera konsekvenserna av dem, vad de än må vara. Om berättelsen i de här spelen handlar om att ta ansvar för sina handlingar så är också ånger en viktig del av det emotionella spektrat.

Ändå bryter jag mot regeln den här gången. Det blir för mörkt. Clementine balanserar hela episoden igenom på en gräns där omdömet och empatin är på väg att ge vika för hatet (i sig självt är det här en ganska träffande uppväxtmetafor), och när hon tippar över gränsen är det – faktiskt – mitt eget fel. Hon väljer att stanna kvar i ett rum och bevittna en chockerande rå dödsscen. Valet jag gör har ingen konsekvens för hennes karaktärsutveckling över huvud taget, men det förändrar min bild av Clementine på ett vis som jag inte är bekväm med. Sanningen är att jag lämnar henne där eftersom jag själv är hämndlysten. Och i efterhand känns det som om jag förrått henne.

Snabbspolad story

Carver, lägrets ledare, säger vid ett tillfälle till Clementine att de är av samma skrot och korn. Jag vill verkligen inte att han ska få rätt. Valet jag ska komma att ångra gör jag inte ”in character”. Jag gör det för min egen skull – och det går emot hela poängen. För mig har ”The walking dead” aldrig handlat om att spegla min egen värdegrund, utan snarare att definiera karaktärernas moraliska kompass.

”In harm’s way” känns som en kort episod, trots att den egentligen inte alls är det. Anledningen är att den avancerar storyn så snabbt att det är svårt att få grepp om saker och ting. Det är ungefär som om någon har ersatt mittenpartiet av en bok med en resumé på en halv sida. Berättelsen i sig är bra, men närvaron saknas. En del av styrkan i den föregående episoden, ”A house divided”, var just att den kunde hamra ut ett 20 minuter långt drama med förödande konsekvenser baserat på en så banal sak som att korsa en bro.

Slarvar bort friläget

”In harm’s way” var tänkt att markera den dramatiska vändpunkten för säsongen, och på många sätt är det en bra sådan. Episoden sätter upp en mängd scenarion som oundvikligen kommer att drivas till sin spets framöver, och den introducerar en ny karaktär som det är lätt att bli väldigt förtjust i. Men vi förväntar oss mer av Telltale. Den bestående känslan är istället att de slarvade bort sitt friläge. De hade chansen att göra någonting storslaget. Istället levererar de en väldigt obalanserad episod.

Det är helt naturligt att även en begåvad utvecklare då och då tappar bollen.

Problemet är att vi kommit att se Telltale som så mycket mer än bara en begåvad utvecklare.

Carl-Johan Johansson

Publicerad: