Popcorn-spel som saltats med arsenik
Publicerad 2014-05-29
Svenska Wolfenstein har sina skavanker – men också mycket som väger upp dem
FPS Några timmar efter resultatet i söndagens EU-val sätter jag mig att spela mina första timmar ”Wolfenstein: The new order”.
Jag vet inte om det är de bästa tänkbara omständigheterna, eller de sämsta, men spelets tema kunde nog inte vara mer passande. Medan den politiska Europakartans fält fylls av den ena bruna nyansen efter den andra, spelar jag ett spel där Andra världskriget vunnits av nazisterna.
Samtidigt som vår kontinent drabbats av en kollektiv närsynthet för historiens fasor berättas alltså en story om hur världen vore om vi aldrig ens fått chansen att upptäcka dem.
Avrättar patienterna
Kanske låter det långsökt att lägga samtiden som ett filter över en spekulativ historieskildring. Men ”The new order” är mer än bara den ”Call of duty”-popcornhink vi luras att tro i introtimmen, där en superhjältetyp med kvadratisk haka hoppar mellan störtande stridsflyg. Det är förvisso ett popcornspel – men saltat med arsenik. Scenen där huvudpersonen BJ Blazkowicz sitter posttraumatiskt paralyserad och tvingas bevittna hur nazistiska soldater marscherar in på sjukhuset och kallblodigt avrättar patienterna i deras sängar är – ja, det hörs väl hur den är.
Det kontrafaktiska tankeexperimentet med en världskrigsvinnande Hitler är långt ifrån unikt i populärkulturen, men för svenska Machine Games ger det utrymme att skapa tidskorsade miljöer som inte redan tjatats och skjutits sönder i fps-genrens själva urvärld.
Utbrytargrupp från Uppsala
Det blir nästan metamässigt hur utvecklarna tar ett av genrens första spel (”Wolfenstein 3D” från 1992) och rusar uppför tidsaxeln, plockar med sig all fps-mekanik som förfinats genom åren, och landar i ett slags best of-montage där laserskärare och dubbelhantering av automatkarbiner samsas med rena smyguppdrag, fordonsbemanning och snyggt scriptade sekvenser.
Visst finns skavanker – fienden pendlar till exempel oroväckande slumpmässigt i intelligens. Men det som värmer mest är hur Machine Games, en utbrytargrupp från Uppsalas Starbreeze, följer sin vana att inom de rätt konservativa ramarna för ett AAA-spel foga in nyanser, detaljer, gestaltning och berättarteknik som går att härleda hela vägen tillbaka till ”Half-life 2”.
360 grader av ondska
Förutom de storydrivna actionelementen är det även känslan av kuvande tyranni och underlägsenhet som förvärvats från Valves klassiker. I det ursprungliga ”Wolfenstein 3D”, samt i den nyversion som kom 2009, pyntades spelet tungt med nazikuriosa där sensationalismen i det var ett egenvärde i sig. I ”The new order” är symbolerna byggstenar i ett arkitektoniskt och strukturellt förtryck där ondskan och despotin är 360-gradigt, allestädes närvarande i det numera världsomspännande Tredje riket.
Medvetet eller ej blir spelets actionsekvenser därför också en ultravåldsam terapifantasi för alla som önskat sig en nazifri samtid, med Playstation 4 som stand-in för protestsångaren Woody Guthries gitarr, den som han en gång i tiden lät pryda med orden: ”This machine kills fascists”.
Kristofer Ahlström