Dags att välja sida

Så har dagen kommit.

Bosse Johanssons utspel drar debatten om svensk fotbolls framtid till sin yttersta spets.

Nu är det dags att välja sida och det är inte en sekund för tidigt.

helskärm

För snart två år sen såg jag en väldigt träffande analys av de problem som svensk fotboll brottas med i dag.

Något överraskande fanns den i magasinet Veckans affärer och det var Flemming Østergaard, ordförande i FC Köpenhamn som är Nordens rikaste och mest framgångsrika klubb de senaste åren, som levererade ett par beska sanningens ord.

Don Ø:s resonemang gick ut på att ”svenska klubbar lever kvar i en tro där fotboll följer andra principer än de strikt affärsmässiga”.

– Det där är klassisk svensk dubbelmoral. Fotboll är som vilken annan affärsverksamhet som helst. Det ska vara vinst på nedersta raden. Det handlar om professionellt ledarskap, från styrelse och vd till tränare och spelare, förklarade han.

Ungefär samma sak säger Elfsborgs ordförande Bosse Johansson i dag, om än i betydligt mildare ordalag, och det är på tiden.Jag tänker inte konstatera att Bosse Johansson och Don Ø nödvändigtvis har rätt. Däremot har de viktiga poänger.

Frågan som vi måste ställa oss är vad vi vill med svensk fotboll egentligen.

Är det viktigt att allsvenska lag kan konkurrera med klubbarna i Danmark och Norge om de bästa spelarna?

Måste vi bry oss om ett svenskt lag kvalificerar sig för Champions League?

Svarar vi ja är det ett måste att Fotbollförbundet släpper kontrollen av allsvenskan till Sef.

Måste bestämma själva

Klubbarna måste själva få bestämma över sina förutsättningar. Sluta sina egna avtal och behålla sina egna pengar. Drivas professionellt precis som vilka företag som helst. Det finns inte utrymme för folkrörelsementalitet, ingen plats för hänsyn till breddfotbollen och landslaget.

51-procentsregeln måste slopas. Som det ser ut i dag är klubbarnas elitverksamhet bolagiserad, samtidigt som Riksidrottsförbundets bestämmelser säger att föreningen måste äga minst 51 procent av rösträtten. Konsekvensen blir att en person eller ett

företag kan investera hur mycket som helst i en klubb utan att få någonting att säga till om och det fungerar naturligtvis bara i en drömvärld.

Sälj namnet, kan det generera bara hälften av de hypotetiska 150 miljonerna är det värt det. Det spelar ingen roll om det heter allsvenskan eller IKEA-svenskan om det betyder att de svenska talangerna spelar fotboll i Sverige i stället för Danmark och Norge.

Vi kan naturligtvis heller inte ha 16 lag

i Sveriges högsta serie, det faller på sin egen orimlighet. Dels blir det alltför många som ska dela på intäkterna och kvaliteten sjunker som en sten.

Men kanske finns det andra värden.

Befinner sig i en gråzon

En Hammarby-supporter jag pratade med förklarade att han gärna ser Bajen i superettan om de spelade med ett lag med enbart söderkisar som på den gamla goda tiden. Det låter naivt, men jag förstår tanken.

AIK-fansen visade med all tydlighet att de villa ha kvar Rikard Norling genom både protester och upprop. För att han var

AIK:are, för att han personifierade deras syn på klubben och var en tränare de kunde identifiera sig med. Trots att resultaten faktiskt var skit och den åsikten måste få vara lika mycket värd.

Att den sagan blev så turbulent beror på att vi inte riktigt vet var vi står. Svensk fotboll befinner sig i en gråzon mellan professionalism och folkrörelse och det är dags för en ordentlig debatt.

I dag vill vi både ha kakan och äta den och det brukar som bekant gå åt helvete.