Desperat, Kalmar
Alfelt: Bortförklaringarna ett tecken på dåligt psyke
TRELLEBORG. Tom Prahls svada, Åke Andreassons velighet och Borås arena.
När (bort)förklaringarna låter så efter en förlust mot Trelleborg vet man att Kalmar är en serieledare som tappat tron på sin suveränitet.
Henrik Rydströms utvisning avgjorde inte – Trelleborg var ett bättre lag. Och nu väntar tolv matchfria dagar som avgör allsvenskan.
Sett över hela säsongen har Kalmar varit Sveriges bästa klubblag. Just nu är man det inte och det är den vetskapen som spelarna själva måste bearbeta för att kunna ta sig tillbaka till den vinnande vägen.
De tre fridagar som Kalmarspelarna närmast får blir därför enormt viktiga. Den fysiska trötthet som de visat upp i lagets senaste matcher sitter mest i skallen, man inser att det som skulle bli allt kan vara på väg att bli ingenting och låser sig än mer och nu måste man få tillbaka insikten att man fortfarande kan prestera det man presterat i stort sett hela året.
Skytteligaledaren Patrik Ingelsten tvekar i lägena i stället för att göra det enkla självklara. Succébröderna Viktor och Rasmus Elm står mest still och försöker spela boll utan att lyckas särskilt bra med det. Försvarsspelarna ser plötsligt så tröga ut som jag baserade mitt tips på inför seriestarten att inte ha Kalmar som favorit till guldet.
Tyder på dåligt psyke
Henrik Rydström har gjort vad han ska göra på planen. Pådrivaren har inte hamnat i någon svacka men i går fick han be lagkamraterna om ursäkt och tog på sig förlusten för sin utvisnings skull. Fast jag vet inte riktigt varför han bad om ursäkt eftersom han underkände domare Andreassons båda kortviftningar. Dessutom håller jag med om att han inte borde åkt ut.
Men när både Rydström och Bergstrand hävdar att det var Prahls tjat på domaren som fick Andreasson att vifta med det andra gula kortet är det ganska typiskt för förlorare som inom gruppen desperat letar efter yttre omständigheter för att förtränga den obehagliga sanningen att laget inte är tillräckligt bra just nu.
Bergstrand drog också till med att man blir trött när man inte får spela 50 procent av matcherna på hemmaplan. Jovisst, men det handlar om en hemmamatch på bortaplan, returen mot Feyenoord i Uefa-cupen på Borås arena. Blir Kalmars spelare mentalt slut av att spela en enda internationell match i fel stad är det verkligen illa ställt med psyket.
Fortfarande är Kalmar enda laget som kan vinna guld utan att behöva hoppas på hjälp från andra. Men man är i ett läge där minsta lilla motgång riskerar att förstoras mångdubbelt inne i hjärnorna och totalt blockera prestationen.
Det är Elfsborgs – och kanske till och med Helsingborgs – hopp i de fem avslutande omgångarna.
Rasmus Elms grymt hårda frispark i ribban kunde gett Kalmar initiativet men mot den hade Trelleborg ett ribbskott av Jonas Bjurström och frilägen som inte utnyttjades av Erik Sundin och Andreas Drugge.
Attraktiva Trelleborg
TFF hade bollen mest, avslutade mest och träffade målet dubbelt så många gånger som serieledaren. Det finns inget missvisande i hemmasegern. Innermittfältarna Bjurström och Magnus Andersson styr Trelleborgs spel på ett alldeles utmärkt och effektivt vis. Att laget är obesegrat i tio raka matcher är till ganska stor del deras förtjänst tillsammans med det täta försvaret där Jens Sloth i går var mer stabil än till och med årets bäste Trelleborgsspelare Rasmus Bengtsson.
Tom Prahl har lyckats att skapa ett lag som åtminstone hemma på Vångavallen spelar attraktiv och bollhållande fotboll. Man gör det därför att oavsett vad man säger om klubbens resurser så innehåller truppen ganska många kvalitetsspelare med bra karaktär.
Precis den typ av trupp som Prahl älskar att jobba med, fast till Europaspel igen med TFF räcker det inte.
Inte det här året.