NIVA: Så skruvat att historien vände kurs
PARIS. Vad kan man egentligen åstadkomma med en vänsterfot?
Jo, man kan skicka iväg en fotboll och skruva upp den i bortre krysset.
Man kan ta all oro, all ängslan och all frustration som kapslats in i en värdnation under en skräckvinter och en kramppremiär – och så kan man få det att upplösas och försvinna på en enda sekund.
Det är inte bollskor han har på fötterna, Dimitri Payet. Det är trollskor.
Det är redskap som gör att han kan uträtta sånt som borde vara omöjligt för ett par fötter, sånt som upphäver både rimlighetskalkyler och gravitationslagar och sånt som får ögonen att tåras på en kille som korsat jordklotet för att överhuvudtaget komma hit.
29-årige Payet kommer från den avlägsna lilla kolonialön Réunion, belägen en bra bit utanför Madagaskars kust. Han har behövt leva ett långt fotbollsliv för att komma till en EM-premiär, och han fick lov att spela sig igenom en lång premiärpärs för att vinna den.
Ärans dag är här
Ett stort fotbollsmästerskap inleds inte när domaren blåser i pipan, utan det börjar när värdnationens nationalsång dånar ut över hemmaarenan.
Le jour de gloire est arrivé. Ärans dag är här.
Där stod de – sönerna av den femte franska republiken – och sjöng ”Marseljäsen” tillsammans. Åtta av elva spelare med immigrantbakgrund. Senegal, Marocko, Polen, Mali, Angola, Guinea och så Réunion då. Black-blanc-beur, precis som 1998.
Var det nervositet som lyste ur ögonen medan kamerorna panorerade förbi dem? Vilja? Väldigt mycket av allt på samma gång?
På många sätt består det här laget av de som blev kvar efter att Didier Deschamps gallrat ut truppen med sin auktoritärt disciplinära måttstock.
Ingen Benzema, ingen Nasri, ingen Ribéry. Ingen plats för de stökiga, de röriga eller de arroganta. Istället de seriösa, noggranna och de allvarsamma, de som accepterar ansvaret som följer med att representera det franska fotbollslandslaget i ett mästerskap på hemmaplan.
Ett ängsligt landslag
Det här var inte ett lag som tog lätt på uppgiften.
Paul Pogba bad sina muslimska suror och Olivier Giroud läste sina katolska psalmer. Bollen rullade igång, och ett ängsligt blått landslag spelade som om hela kontinentens framtid låg fjättrad vid deras fötter.
Adil Rami kämpade mot paniken så fort bollen närmade sig honom, Antoine Griezmann gjorde sig av med den så fort han någonsin kunde och en knakande Patrice Evra rörde sig som den 35-åring han är.
Tillsammans med den överambitiöse Paul Pogba var Payet var den enda som spelade med någon form av frihet och lätthet, men i övrigt var det för försiktigt, för förutsägbart och för den delen även för ihåligt.
Men att Frankrikes försvar är poröst ingår någonstans i förhandskalkylen. Att de spelar så bekymrad anfallsfotboll gör det däremot inte.
Payet virvlade fram ett halvdussin chanser på egen hand, men därutöver skapade de blå i stort sett ingenting alls. Det var väl inte orättvist att Giroud kunde stånga in ledningsnicken, men det var verkligen inte heller ologiskt att Rumänien kvitterade.
Krampade ihop
Och sedan då? Jo, matchklockan gick, men väldigt lite hände.
När den 89:e spelminuten inleddes var Frankrike en olycklig fotbollsnation, företrädd av ett landslag som krampat ihop när de behövde prestera.
När den 89:e spelminuten avslutades var Frankrike en EM-värd i extas, förlöst av ett distansskott som var så skruvat att det fick historien att ändra kurs.
Dimitri Payet har ju gjort det förr, om och om igen. Han använder sina fötter ungefär som en baseballpitcher använder sin kastarm. Han kan få skotten att skeva och vrida sig, han kan få dem att segla och sjunka.
Han kan skruva in segermål i den sista ordinarie spelminuten, och han kan få ett nedtyngt EM-land att lyfta.
Frankrike flyger nu. Dimitri Payet hade uppskjutningsanordningen i vänsterskon.