”Det här blir mitt sista mästerskap”
Wennman: För många glädjedödare – jag lämnar
MARSEILLE. Matchklockan stod på 90+2, Ryssland kvitterade till 1-1, slutsignalen gick – och sen hoppade de ryska fansen över till de engelska för att slåss.
Exakt i det ögonblicket gick också min egen slutsignal.
Nu får det räcka.
Det här får bli mitt sista stora mästerskap i fotboll.
Jag kände det i maggropen, i luften, i atmosfären runt Stade Velodrome när jag promenerade runt där tre timmar före England-Ryssland.
Sirénerna, blåljusen, de dyngfulla fansen, flocken, den vrålande pöbeln, allt det hotfulla som närmade sig arenan efter tre dar av våldsamma kravaller i hamnen i Marseille...det kröp in under skinnet.
Jag kände mig skakad.
Ni ska veta att jag inte är nån novis när det handlar om huliganism och upplopp under fotbollsmatcher. Jag har sett det mesta under årens lopp.
Skicka dit en krigsreporter
Men här kände jag för första gången att själva glädjen med stora, härliga fotbollsturneringar bara pyste ur mig. Vad är det för mening med det hela när folk ska gå omkring på gatorna och vara rädda? När en utsänd reporter som jag måste bli uppringd av live-tv och kreti och pleti för att kommentera blodiga slagsmål – istället för att vinkla det hela på Englands snöpliga poängförlust i själva matchen?
Nästa stora mästerskap är VM i Ryssland 2018. Jag föreslår att min tidning skickar dit en krigsreporter. Denna person behöver bara ha de allra nödvändigaste kunskaperna om fotboll. Resten kommer att handla om huliganism.
Själv tänker jag inte göra några fler EM eller VM.
Jag frågade Englands främste fotbollskrönikör, Henry Winter på The Times, om han såg nåt slut på eländet:
– De värsta engelska busarna kommer inte att våga åka till Ryssland om två år. Det är för farligt, och jag tror inte heller de har råd ekonomiskt. Det vi ser här i Marseille är andra generationens huliganer, helt enkelt sönerna till de som härjade på 1980-talet. Och allting var dessvärre fullständigt förutsägbart. Alla visste att det skulle bli så här, med de ryska, franska och engelska gangstrarna på samma plats. Marseille har länge varit den värsta mardrömmen för den här typen av match. Betänk att det finns 30 000 engelska supportrar i stan – och 10 000 av dem saknade biljett. De är bara här för att ”uppleva” EM.
Blir större och större
Skuldfrågan tänker jag inte ge mig in i. Det finns många faktorer som spelar in såna här gånger, inte minst polisens agerande. Men det som stör mig är när folk – precis som hemma i Sverige – påstår att det ”bara är en liten klick” som förstör för alla andra, vanliga supportrar.
Visst är det väl nåt åt det hållet – men denna förbannade ”klick” verkar bli större och större för varje skandal som inträffar. När ni ser de läbbiga bilderna från Marseille...är det en klick eller en jävligt stor skara livsfarliga dårar?
Jag trodde i alla fall att faran var någorlunda över medan matchen pågick. Men så nickade gamle mittbacken Berezutskij in 1-1, ett slags rån på ljusan dag, och sen brakade det loss igen. Det brann av ett par fyrverkeripjäser och small ett knallskott, sen stormade ryssarna genom avspärrningarna till den sektion där folk viftade med engelska flaggor. Jag tror inte de var några hardcorefans från England, men de fick springa för sina liv och gudarna vet vad som hände när de blev ikappsprungna.
Vad gjorde vakterna?
Vad vakter, polis och säkerhetspersonal sysslade med begriper jag inte. Avspärrningen bestod av ett blått skynke, typ. Det finns inte ett stockholmsderby som skulle tillåtit nåt liknande.
Så skiten fortsatte inne på stadion, och nu när jag skriver detta vet jag inte vad som sker i omgivningarna utanför. Låt oss hoppas att ingen oskyldig kommer till skada.
Jag är hemskt ledsen över att jag inte kan koncentrera mig mer på själva spelet här. Det finns ju faktiskt mycket att säga, till exempel att England i mina ögon gjorde en alldeles utmärkt insats – förutom slutresultatet.
Första 30 minuterna satte en prägel på det hela som jag sällan sett England göra i EM eller VM. Sterling var sensationellt pigg, Walker var fin, Rooney spelade som den världsstjärna han en gång var, Lallana hade två jättechanser, Alli levde upp till sitt rykte, Dier var en klippa och systemet med 4-1-2-3 verkade verkligen fungera.
I halvtid var det klar poängseger England, trots 0-0. Efter 73 minuter var det knock out efter Eric Diers kanonfrispark.
Men när allting verkade fullständigt under kontroll och England redan börjat jubla kom alltså 1-1 som en chock.
Ingenting tycks ju riktigt vara under kontroll numera. Det finns många glädjedödare där ute.