Niva: Vilken satanisk krampsvettning till seger
Uppdaterad 2022-03-25 | Publicerad 2022-03-24
Vad blir egentligen kvar när vi tömt tanken och bränt krutet och försökt med alla tricks i trolleriboken?
Till slut stod vi där med de halta, de lytta, de nednötta och de borträknade – och hade inget annat val än att följa dem framåt.
Pust och pu och pina, vilken satanisk krampsvettning till seger.
Vilka är på planen egentligen? Inte en aning. Inte de jag hade väntat mig i alla fall. Pierre Bengtsson? Filip Helander? Jesper Karlström?
Vilken formation använder vi? Oklart.
De sista minuterna på Friends Arena är så gyttrigt kaotiska att jag faktiskt inte har någon aning om vad som egentligen pågår, än mindre någon fungerande analys att komma med.
Och vad är klockan?
Närmar sig snabbt midnatt, närmar sig långsamt 120 minuter. Matchen har inte längre några konturer. Det enda som återstår är några sista lyror att försvara, några inspel att skövla undan – innan förlösningen och befrielsen och utandningen.
Det räckte. Det höll.
Inledningen var frenetisk
På något sätt grävde det svenska landslaget djupt, djupt inom sig och pressade fram en krock- och krampseger som knappt ens går att summera.
Det har gått så lång tid sedan matchen började att jag nästan inte minns vad jag kände då, men jag drar mig till minnes hur det hade gått tio minuter och jag var på vippen till att luras att tro att det skulle gå smärtfritt.
Den blågula inledningen var frenetisk, furiös. När domarvisslan ljöd var det som att ett koppel jakthundar släpptes iväg, och de skenade framåt med fradgaskummande övertygelse.
Tjeckerna hann knappt uppfatta vad det var som vällde över dem, och när Sverige väl erövrat bollen så förflyttades den omedelbart framåt. Snabba fötter, kvicka tankar.
Men så blev det hörna.
En känsla av bräcklighet
Visserligen hade vi tur med den tidiga avblåsningen, men bland alla högresta tjeckiska huvuden i den där straffområdesröran var det som att den svenska övertygelsen sveptes undan och iväg.
Det var ett högst begränsat lag vi mötte – men det var ändå ett motstånd som inte bara tänkte lägga sig ner och kapitulera. Det här skulle behöva bli jobbigt.
Och gradvis skiftade det svenska laget karaktär.
Den offensiva kraften mattades, den defensiva sårbarheten sken igenom. Sverige var inte längre Emil Forsberg, Alexander Isak och Dejan Kulusevki. Det var en ovan högerback och en avdammad vänsterback och ett mittlås som inte riktigt tycktes förstå sig på varandra.
Kapten Victor Lindelöf var besynnerligt feltajmad genom stora delar av matchen, och ju längre den pågick, desto tydligare blev även känslan av bräcklighet och osäkerhet.
45 minuter. Obekvämt.
70 minuter. Obehagligt.
90 minuter. Outhärdligt.
Varenda sistapassning från Bengtsson
Allt rörigare och svajigare. Varje avklarad fast situation kändes som en benådning. Dejan Kulusevski tog räkning till nio, men raglade vidare för några ronder till. Under en period i slutet av ordinarie matchtid kändes det som att varenda svensk sistapassning slogs av Pierre Bengtsson.
Allt övergick i en allt tydligare nedräkning, en väntan på något oundvikligt som vi ännu inte vet vad det är.
Efter 93 minuter och 5 sekunder förstod vi. Milan Havel från Benesov stod ensam och borttappad framför det svenska målet, sju meter från Robin Olsen. Ifall han bara hade träffat ena hörnet med sin vänsterfot hade allt varit över.
Han träffade knappt ens kortsidan.
Istället förlängning, och plötsligt bestod vårt innermittfält av Mattias Svanberg och Jesper Karlström. Senast det spelades VM var Karlström en marginaliserad hackkyckling på Djurgårdens avbytarbänk, sviktande i både framtidstron och självförtroendet.
Nu kastades han rätt ut på djupa änden i skarpast tänkbara läge. Han hann vara på planen i sisådär tre minuter innan han bröt linjen, tog med sig bollen framåt i planen och tryckte iväg en passning till Robin Quaison.
Sedan tog Blå linjen över.
Robin Quaison till Alexander Isak och tillbaka till Robin Quaison. Akalla-Ulriksdal tur och retur, och bollen i mål.
Betongen knakade och himlen skallrade och ner blev upp.
Zlatan Ibrahimovic hade sin plats tio meter nedanför mig på huvudläktaren. Under den första delen av matchen satt han ner, men sedan ställde han sig upp och i takt med dramatiken rörde han sig alltmer oroligt.
Framme vid slutsignal så gungade han med i läktarsången på lite stappliga ben. 47 i skostorlek, men ikväll var underlaget så ostadigt att marken skakade även under de fötterna.
