”Klart att det gjorde ont i hjärtat”
Uppdaterad 2014-12-30 | Publicerad 2014-12-16
Förbundskaptenen som blev historisk talar ut i podcast
GÖTEBORG. Kristina Landgren Carestam funderade på att kliva av som förbundskapten för herrarnas innebandylandslag 2006 när hon fick hjälp att fatta beslutet.
Hon bokade in en presskonferens och missade vilken dag det var.
– Jag tänkte inte på att det var sonens födelsedag. Det var en väckarklocka, det var min son, min förstfödde, säger hon i podden "Women's only":
Kristina Landgren Carestam, numera klubbchef i Pixbo Wallenstam IBK med stora visioner, hängde förra veckan i Scandinavium och njöt av landslagets VM-framgångar.
Men hon kunde slita sig loss för att berätta om sina erfarenheter i Sportbladets podd med idrottens kvinnor.
2006 slutade hon som förbundskapten för herrlandslaget. Men hon är fortfarande känd för att hon var "kvinnan som var förbundskapten för ett herrlag". Hon var nybliven mamma när hon blev banbrytande och historisk som första kvinnliga förbundskapten för ett herrlandslag. Uppdraget delade hon med Ulf Hallstensson.
Men kritiken kom snabbt.
Nu efteråt har hon funderat över hur hon kunde sitta i tv-sända debattprogram och försvara sig mot kritiken från männen, många inom den egna sporten. Kristina Landgren Carestam själv såg sig som tränare för ett lag med ett mål: VM-guld.
– Det var inte riktigt okej om man tittar tillbaka. Jag läste inte så mycket då, jag fokuserade på det som jag kunde påverka.
Stark vilja
Efteråt har hon läst de artiklar som hennes pappa sparat och tänkt "Wow, tur att jag inte läste allt det där, det var ju väldigt mycket kritik".
I podden "Women´s only" berättar Kristina Landgren Carestam också om det kringflackande livet som förbundskapten och mammarollen.
– Det fanns perioder när jag var borta i långa perioder och William nästan inte kände igen mig när jag kom hem. Det är klart att det gjorde ont i hjärtat. Men jag har en tro på att det går att kombinera, säger hon.
Hennes vilja att vinna VM-guld var så stark, men sen kom vändpunkten. Hon glömde sonens tvåårsdag och bokade in innebandymöten.
Tankar som redan grott blev starkare och hon klev av. Med ett VM-guld.
– Jag hade en fantastisk stöttning. Det var inte av den anledningen, jag hade kunnat fortsätta. Men jag kände att komma hem till klubblag och sen ville jag ha ytterligare barn, berättar hon.
Kopplat till Sundhage
I podden berättar hon också om att leda tjejer kontra killar, om uppdraget i Pixbo, om mammarollen, sin vinnarskalle, om manliga omklädningsrum och om dagens syn på kvinnliga ledare.
Det har inte hänt mycket inom lagidrotten konstaterar hon och drar ett exempel kopplat till damfotbollens Pia Sundhage.
– Det är intressant. Jag läste en artikel där man frågat alla (allsvenska) sportchefer om man hade Pia på listan att bli tränare. Alla var överens om att hon hade ett fantastiskt cv men ingen hade henne på sin lista. Då kände jag antingen har svensk fotboll ett fantastiskt utbud av hur mycket tränare som helst eller också har ni sportchefer inte gjort er läxa. Ni har ingen strategi för hur ni rekryterar för om ni haft det skulle hon varit på er lista. Och det är jag övertygad om beror på en sak. Man ser inte förbi damtränare/herrtränare.