Satte sig själv i stupstocken
Erik Niva: Torres har bara sig själv att skylla
BARCELONA. Om storklubbar gynnas, om ett lag som FC Barcelona får gåvor lite då och då?
Jo, det kan ni gott skriva på en läktarbanderoll.
Just den här kvällen var det dock ingen annan än Fernando Torres som höll i presentsäcken.
Jag undrar verkligen hur han kände sig, hela vägen under jorden längst där nere i Camp Nous gigantiska gryta.
Arg? Felbehandlad? Säkert till en början, men när det sedan hade gått ett tag? När adrenalinet hade runnit av och lagkamraterna varit in och ut ur omklädningsrummet och de massiva målmullren en stund därefter fick betongen att skaka.
Hur mådde Fernando Torres då?
Efter att han lämnat Atlético Madrid gick det flera år innan han ens klarade av att se sitt gamla gäng spela Champions League-matcher på tv. Han har förklarat det med att han skämdes när han försökte titta, han kände dåligt samvete för det han själv bar med sig som ett svek.
När det kommer till Atlético Madrid har Fernando Torres alltid dömt sig själv hårdare än sina förlåtande fans, och jag befarar att han lidit fruktansvärt mycket ikväll.
Han vet ju. Han vet vad det här kunde ha blivit, och vad det blev istället.
Kostade dem matchen
25 minuter in på matchen verkade det vara en sån där kväll när stjärnorna stod rätt och himlarna öppnade sig. Den unga killen från det ena kvarteret (Koke från Vallecas) vrickade fram bollen till den äldre killen från det andra kvarteret (Torres från Fuenlabrada), och så var det 1-0 till det kantstötta kompisgänget nerifrån de södra utkanterna av huvudstaden.
Fernando Torres svingade sin högerfot och kysste det klubbmärke han levt sitt liv med. I det här ögonblicket var han inte längre den förtidspensionerade fotbollsföredettingen som givit bort sina bästa år till någon annan än sin första, största kärlek. Här och nu var han återigen det utvalda underbarnet som skulle lyfta de sina mot stjärnorna.
Tio minuter senare hade han istället kostat dem matchen.
Och jo, jag vet naturligtvis hur ofantligt mycket uppsamlad frustration det finns gentemot domslut som gynnar Barcelona och jag tycker själv att det generellt sett delas ut gula kort alldeles för lättvindigt nuförtiden – men inte ens utifrån de utgångspunkterna kan jag få det till att han blev bortdömd här ikväll.
Fernando Torres skruvade inte bara tillbaka tidsmaskinen till åren då han var ”El Niño”, pojkstjärnan som blev lagkapten som tonåring. Han lät den ticka ännu längre tillbaka, till grusplanstiden då han var en trubbigt trulig unge som tyckte sig ha rätten att spela enligt sin egen regelbok.
Tre gånger på fem minuter hoppade han in tacklingar som passerade gränsen för gult kort i de direktiv som domarna är kommenderade att använda numera.
Och det går ju inte.
Satte sig själv i stupstocken
Det går inte att hålla på så, och det går inte heller att spela med tio man mot detta Barcelona i mer än en timme på Camp Nou.
Jag tycker att Diego Godín återigen levde upp till sin status som världens bästa mittback, jag tycker att mittfältstrion med Gabi, Koke och Saúl var femstjärnig i stora stycken – men de blåröda är för många, de är för bra.
När FC Barcelona väl bestämde sig för att börja spela efter pausvilan uppstod omedelbart rena belägringen. Snabbare bolltempo, högre risknivå och ett hagel av målmöjligheter.
Den allra största supernovan vinklade en bicycleta utanför, hans arvtagare vred en boll i ribban – medan den tredje mannen struntade i fernissan och satte två bollar i nät istället.
Luis Suárez vet allt om hur det känns att kosta sina lagkamrater en match och han vet att skillnaden mellan hjälten och syndabocken rätt ofta bara handlar om domarteamets blick och bedömningar.
Den här gången kom han själv undan med en av sina efterslängssparkar nere i en av planens skuggiga gränder, medan Fernando Torres klev rakt in på det stora torget och satte sig själv i stupstocken.
Inte ens i dessa Panama-tider köper jag själv teorierna om hur Barcelonas framgångar förklaras av en gigantisk Uefa-konspiration – ni ska veta att de visslar högre åt Champions League-hymnen på den här arenan än någon annanstans i Europa – men jag ställer ju absolut upp på att de också får nytta av storklubbarnas nedärvda fördelar.
Rayo Vallecano har det tuffare än Celta Vigo som har det tuffare än Atlético Madrid. De rödvita är ju också en storklubb, men när de kommer till Camp Nou börjar de i uppförsbacke. Spelplanen lutar svagt i riktning mot deras mål.
Just därför är det extra onödigt att ge Barcelona ytterligare en fripassage till segern. De brukar vara rätt bra på att hitta den på egen hand också.