Jag vet faktiskt inte vad de sysslade med
Alfelt: Var mer intresserad av betongen
HELSINGBORG. Kom på mig själv med att jag ett tag var mer intresserad av betongen på byggarbetsplatsen mitt emot mig som ska bli nya västra läktaren på Olympia än av det som hände på planen.
För där hände inte mycket.
Helsingborg försökte men kunde inte. Kalmar … tja, jag vet faktiskt inte vad de sysslade med men vann gjorde man.
Första halvlek var ett hån mot betalande åskådare. Två allsvenska fotbollslag med så uselt passningsspel är inte godkänt hur mycket man än letar förmildrande omständigheter i skador och avstängda normalt ordinarie spelare. Inte ens Kalmars brassar Ismael och Romario kom upp i kvalitet i sin bollbehandling.
Varje laguppställning Kalmar lämnar in utan Rasmus Elms namn i mittfält är en förlust för svensk fotboll. Mot HIF hade han kunnat vandra runt och mata djupledsbollar in bakom det försvar Peter Swärdh hade bestämt att hans lag skulle såra med inlyfta långbollar som nu aldrig kom.
Det var Helsingborg som skapade. Stolpskott av Adam Eriksson. En tåfjutt som gick rakt på Kalmarmålvakten Ola Söderberg från Jordan Larsson. Soloprestationer av Bradley ”Surprise” Ralani och Monday Samuel efter pausen.
Men det var Kalmar som gjorde mål.
Herman Hallberg skruvade ett bra inlägg utanför HIF-målvakten Tomer Chencinski och hela backlinjen till nyförvärvet Mahmoud Eid som ostört kunde nicka in bollen.
För Kalmar betyder de tre poängen lite avstånd ner till kvalplatsen som HIF nu i allra högsta grad hotas av.
Resten av hösten blir för Helsingborg en kamp mot inte bara varenda kommande motståndare. Framförallt gäller det att besegra sina egna tvivel. Varje bollduell, varje passning, varje skott, varje löpning måste ge effekt så att man vågar tro på sin egen förmåga igen. Det handlar om att bli en vinnare i sina egna ögon även när man kämpar för sin existens.
Henrik Larsson har klarat av detta tidigare i Falkenberg som han höll kvar när alla tippade ut laget vid havet. Slentrianmässigt säger man att Henke eftersom han nu är i HIF har en bättre trupp att jobba med, men det kan diskuteras. Framförallt efter alla skador har Helsingborg inte ett lag som med någon som helst automatik ska kunna vara med och slåss på övre halvan.
Vad alla skador berott på kan man fundera över. Otur eller felaktig belastning på spelare som inte klarar påfrestningarna, vilket låter märkligt. Oavsett vilket är laget nu ihåligt vilket framförallt avslöjats av en läckande defensiv orsakad av lagdelar som inte hållit ihop samtidigt som offensiven blivit allt mer ineffektiv. Anton Wede drev boll i första halvlek men fick inte till en enda vettig sistapassning. HIF:s attackspel var tvekande med alldeles för många vändningar bakåt av spelare med boll. Farten kom när Surprise stack iväg men också han valde att hålla sig tillbakadragen länge trots det övertag han snabbt skaffade sig mot Kalmars vänsterback Stefan Larsson.
Är då HIF:s kris tränarens fel?
Många supportrar tycker självklart det och Helsingborg är ingen klubb som har större tålamod med misslyckanden än resten i allsvenskan. Men Henrik Larsson med sin ikonstatus är ett tufft namn att ge kicken. Jag kan heller inte se vad vitsen med en sån radikal åtgärd skulle vara.
Helsingborgs problem är inte Henrik Larssons taktiska upplägg. Problemet är att spelarna inte klarar av att utföra vad de ska på planen.