Kalmar på väg att hamna i farlig tankefälla
HELSINGBORG. Hur var det hon sjöng, lilla Ida?
”Du ska inte tro det blir sommar – ifall inte nå´n sätter fart”.
Kalmar ska inte tro på SM-guld – ifall inte nå´n sätter fart.
Ska inte påstå att Kalmar var dåligt på Olympia mot Helsingborg, för det var definitivt en match av hög allsvensk klass, men det var trögare fötter, långsammare tankar och färre egna initiativ än jag sett från Kalmarspelarna någon gång tidigare i år.
Patrik Ingelsten kom till målchanser men var i lägena inte längre explosiv, bestämd och säker som när han i sitt tidigare stim iskallt placerade in bollen varenda gång. Rasmus Elm, den störste talangen, stod still. Att han fick vara kvar på planen kan bara ha berott på tron på hans långa inkast. Viktor Elm? Sådär.
Inte mer. Knappt godkänd, absolut inte mer.
Det här var absolut inte det lag som under säsongen besegrat tvivlare efter tvivlare med sprudlande offensiv och tvingat alla, förutom en del skumögda motståndare som fortfarande dillar om fyrtorn i försvaret och långa bollar som enda spelmodell, att omvärdera Nanne Bergstrands långbänksskapelse från tråkiga till roliga Kalmar.
Nöjde sig med godkänt
Det här var ett tröttkört Kalmar på väg att hamna i den förödande och förlamande tankefällan att allting ordnar sig nog därför att det har gjort det så många gånger tidigare.
Man har varit illa ute så ofta och vänt genom att plötsligt göra några mål att allt för många valde att tro sina lagkamrater om att kunna fixa till det sista lilla medan man själv nöjde sig med att prestera ett godkänt jobb.
Frånsett Henrik Rydströms evighetsenergi och fortfarande underskattade enkla effektiva spel kände jag i går inte igen särskilt mycket av årets Kalmar.
Svenska cupen missades på straffar. Uefacupen tror förmodligen ingen på allvar att Kalmar kan vinna.
På söndag mot Elfsborg kan slutfasen av allsvenskan förvandlas från Eriksgata till en mental rysare där de som klarat att bli jagade så länge att de stundtals känt sig osårbara måste ställa om sig till att bli jägare och samtidigt på ett positivt sätt bearbeta besvikelsen efter raden av tunga förluster.
Det är absolut ingen enkel omställning.
Säsongen 2001/2002 skulle Bayer Leverkusen springa hem rubbet anförda av sin superstjärna Michael Ballack men dog när det drog ihop sig på allvar och slutade tvåa i Bundesliga samt förlorade den tyska cupfinalen och Champions Leaguefinalen som Zinedine Zidane avgjorde med ett fantastiskt mål för Real Madrid.
HIF bättre i sina bästa stunder
Bäst när det gäller är ingen självklarhet. Väldigt få klarar av att vara opåverkade av motgångar när man är absolut tvungen att göra det.
Henke Larssons mål gav sargade Elfsborg en bra chans att koppla grepp av egen kraft men utan Anders Svensson och Stefan Ishizaki är Elfsborg ett lag som förlorat sin balans. Inget allsvenskt lag har kapacitet nog att de kan bli av med sina två bästa spelare utan att det märks.
I sina bästa stunder är Helsingborg kanske till och med bättre än Kalmar är i sina gyllene stunder, men utan Marcus Lantz fick HIF inte till helheten. Offensiv och defensiv harmonierade inte som tidigare.
Segern skapades i stället av en serie slumper där fyra anfall i rad – två för varje lag – inom ett par sanslösa minuter resulterade i målchanser som till slut blev det avgörande målet efter att René Makondele halkat och missat ett skott som blev till en frispelande passning för Henke i stället.
Jönsson kan bli en stjärna
HIF-segern räddade spänningen i toppen och i teorin även en guldchans för hemmalaget, men den tror nog heller ingen riktigt på.
Roligast var att se unge anfallaren Rasmus Jönsson. En av de kroppsligt tunnaste allsvenska spelare jag har sett men med potential och spelsinne för att bli en riktigt stor stjärna.