Särklassigt mest osannolika jag någonsin upplevt under ett liv med svensk fotboll
Behöver vi mer, eller är vi klara nu?
Har vi nåt behov av att se fler fotbollsmatcher, eller räcker det med det här?
Ifall nu det här var det allra sista trolleritricket som låg längst ner på botten i den här fantastiska sportens magiska låda – då var det i alla fall värt att vänta på.
Inget att snacka om, inget att diskutera.
Det särklassigt mest osannolika jag någonsin upplevt under ett liv med svensk fotboll.
Bland det absolut mest otroliga jag överhuvudtaget sett på en gräsplan.
Kryss mot Tyskland på Olympiastadion i Berlin?
Smått sensationellt i sig.
Kryss mot Tyskland efter den här matchutvecklingen?
Gjorde fysiskt ont
Totalt och fullständigt jävla uteslutet. Inget mindre än ett mirakel, ifall vi nu accepterar att idrotten kan innehålla sådana.
Vad var det som hände? Vad var det vi såg?
I en timme var det direkt smärtsamt att sitta här ikväll.
Det gjorde fysiskt ont.
Amsterdam var så långt en smekning i jämförelse. Jag vet verkligen inte om jag sett ett svenskt landslag så totalt utspelat och så makabert underlägset någonsin tidigare.
Det var inte frågan om att jaga några reduceringsmål. Det handlade om att överhuvudtaget få tag i bollen, om att förhindra Tyskland från att göra mål i precis varje anfall.
Sedan kom de där två guldvågslyftningarna från Kim Källström, den där nicken från Ibrahimovic och den där intofflingen från Lustig – och även om Tyskland alltjämt hade en tvåmålsledning var allt ändå förändrat.
Övertygelse och precision
Alla som någonsin underskattat psykologins betydelse i fotboll behöver bara titta på det som hände därnäst för att inse att de haft fel.
Tyskland började tänka, Tyskland började tvivla – men ändå låtsades Tyskland som om ingenting hade hänt.
De fortsatte att gå framåt med sex, sju spelare. Skillnaden var bara att de nu gjorde det helt utan övertygelse och precision.
Laget som inte blir vare sig skakat eller stört höll på att darra sönder.
En vanlig dag på jobbet är Manuel Neuer ett vandrande självförtroende. Nu kunde han inte ens fånga en badboll.
I slutändan var inte det egendomliga att Sverige kvitterade, utan att det dröjde ända in på stopptid innan det sista målet föll.
Och ja, domaren borde väl ha blåst för den där armbågen av Ibrahimovic – men där jag sitter just nu är det liksom inte det beslutet som dominerar tankarna och diskussionen.
Halvannan kvart har gått sedan slutsignalen, och nere i hörnet vid maratontrappan står fortfarande 4000 svenskar kvar.
De sjunger och skrålar, de svingar sina tröjor över huvuden, de kastar flaggor i luften, de dansar conga, de studsar upp-och-ner och fram-och-tillbaka.
Kanske var några av dem här 2006 också. Det var ju rätt kul då också, men rent fotbollsmässigt var det här en långt mycket mer extraordinär kväll-
Tar vi en annan dag
Laguttagningen? Förstahalvleken? Kölhalningen?
Jo, vi ska väl återkomma till allt det där – men gudarna ska veta att det får bli en annan dag.
Just nu har alla vi med svenska pass en del annat att tänka på.
Några ska gå på presskonferenser och försöka få rusiga spelare att prata sans. Några andra ska välla tillbaka in mot Berlins centrum, dricka hela staden torr och skråla sönder sina strupar.
Det är faktiskt inte varje årtionde man får uppleva underverk.
Om någon säger att hoppet är borta i en match framöver – då ska jag prata om två inhopp från Kim Källström och Alexander Kacaniklic och ett par snabba reduceringsbollar som ändrade på allt.
Om någon frågar mig varför jag alltid fortsatt älska fotboll den där dagen då jag sitter på ålderdomshemet och blickar tillbaka – då ska jag berätta om en väldigt speciell tisdagskväll i Berlin.