Vinn en match till – bli odödliga för alltid

Laul: De är redan hjältar

RIO DE JANEIRO. Ett svensk fotbollslandslag har vunnit min totala sympati.

Vilka spelare, vilka profiler, vilka karaktärer, vilka livsöden, vilka ledare, vilka potentiella legendarer.

Vinn en match till, och ni blir odödliga för alltid.

Det snurrar ett tv-klipp på nätet från en app som heter ”Blågult inifrån”.

Det är lagkaptenen Caroline Seger som lattjar med mobiltelefonen efter semifinalen mot Brasilien, hon intervjuar lagkamrater och journalister i samband med en pressträff vid OS-byn.

Underhållningsvärdet är högt, Seger är ett geni, inte bara på planen eller framför kameran utan också bakom kameran. Ge henne uppkoppling och en satellit, sänd det i alla kanaler dygnet runt.

24 timmar Seger? Jag hade kollat.

I alla fall: Plötsligt dyker jag själv upp i bild på klippet.

– Jag har bara jobbat på två damlandskamper i hela mitt liv: USA och Brasilien. Jag kanske har blivit er segermaskot? säger jag lätt förvirrad men icke desto mindre sanningsenlig.

– Då får du se till att komma på fredag också, säger Caroline Seger på bred skånska.

Det kan hon ge sig fan på att jag gör.

Jag funderar på att åka ut till Maracana här och nu, torsdag kväll, för att vara säker på en bra plats på pressläktaren. Den här finalen tänker jag inte missa för all biff i Brasilien.

”Redan svarat för dubbla bragder”

Det svenska landslaget har redan svarat för dubbla bragder genom att först skicka ut OS-mästarna och regerande världsmästarna USA, sedan hemmanationen Brasilien.

Ett vinnande lag, ett skickligt lag och ett älskvärt lag, på som utanför planen.

Ta bara en sådan som Lotta Schelin, svensk damfotbolls affischnamn senaste åren. Nu utflyttad till en vänsterkant i ett 4-5-1-system där hon tvingas ha fokus på defensiven. Ändå tar Lotta 70-meterslöpningar diagonalt över planen för att hota. Att avsluten inte blivit de bästa är inte så konstigt, det tar kraft att ena stunden hjälpa ytterback för att i nästa stund vara en del av anfallen.

Undrar vad som hänt om förbundskapten bett Zlatan göra samma sak?

Schelin är en av Sveriges fem bästa spelare i det här mästerskapet, hävdar jag, ihop med mittback Linda Sembrant och de tre stora centralfigurerna: Målvakt Hedvig Lindahl, mittback Nilla Fischer och innerfältare Lisa Dahlkvist.

Nilla Fischer har brister om hon får bollen bakom sig men när hon kan spela framåt, ta närkamper och luftdueller är hon överlägsen. Vid sidan av planen är Nilla (precis som Caroline Seger) ett superproffs, taktiskt kunnig, resonerande, reflekterande. En ledare utan att behöva ha bindeln på armen, fjärran från många herrlandslagsspelare jag stött på genom åren som tycks oförmögna att förhålla sig till något som sker utanför deras privilegierade fotbollsbubbla.

”Mest kompletta spelare”

Hedvig Lindahls resa är så välförtjänt: Från kritiserad, ja ibland hånad under lång tid, till den kanske mest populära av alla svenska spelare bland fansen, åtminstone om man ska tro omröstningen på sportbladet.se där hon blivit ”Rio-Hedvig” med fansen.

Framför Lindahl och Fischer på planen röjer truppens mest kompletta spelare runt: Lisa Dahlkvist läser händelseutvecklingen, tar duellerna, gör något med bollen och har en mental styrka i avgörande lägen som det borde bedrivas forskning på. Att prestera i en straffläggning handlar om att gilla läget, undvika speghettibenen. Dahlkvist har blivit själva sinnebilden för det.

Jag skulle kunna fortsätta i 120 minuter till.

Kosovare Asllani som äntligen fått till det under ett mästerskap.

Eller Elin Rubensson, mittfältaren som tvingas spela vänsterback, som sliter outtröttligt trots hopplösa förutsättningar. Så många likes hon ska ska ha för det.

Ta Jessica Samuelsson, högerbacken som skickade både en och två bollar upp på läktaren mot Brasilien men det är som Jonas Wirmola en gång skaldade:

– Så länge bollen är på läktaren kan motståndaren inte göra mål.

Hellre det än att väggspela sig ur eget straffområde vid ställning 1-1 mot USA i en OS-kvartsfinal…våra nerver klarar inte hur mycket som helst, Jessica: Tänk på mormor Birgit.

Stina Blackstenius: Genombrottet, fokuset, spelförståelsen i kombination med fysiken, det som saknats längst fram ett tag nu. 20-åringen är en guldklimp som svensk fotboll kommer att ha mycket nytta av i framtiden.

En framtid som börjar här och nu.

OS-final mot Tyskland.

Större och viktigare kan det inte bli.

De svenska damerna är redan hjältar, ett silver i tuffast möjliga konkurrens är en sensationell överprestation.

Men en seger…ja herregud…ett resultat det borde skrivas böcker om, ett guld som gör spelarna odödliga för all framtid, inte minst förbundskaptenen Pia Sundhage som redan har förändrat världen till det bättre på så många sätt genom hennes outtröttliga och ständigt pågående kamp för att fotboll ska finnas som alternativ för alla som vill spela.