Bilderna som gör mig glad, men skärrad
OTHAKI. Insikten gör mig lycklig och varm inombords.
Men samtidigt konfunderad och ja, rent av lite skärrad.
Det handlar om Stina Nilsson.
Och hennes sinnestillstånd tio dagar före OS.
Betrakta bilden som fotograf Lasse Allard tog under onsdagen. När du gjort det, gör omtag och titta igen.
Stina Nilsson skrattar och Stina Nilsson ler, gråter hon också är det sannolikt glädjetårar.
Den svenska skidstjärnan, OS-hoppet, är på ett strålande humör under lägret i Japan. Ja, du ser själv och Stina har inte gjort något för att dölja sin glädje.
Ramarna för oss journalister som bevakar landslaget de här dagarna inför OS är tydliga. Vi får följa träningarna, men inte störa åkarna med frågor eller rent praktiskt stå i deras väg såklart. Vi får tala med tränarna, men åkarna har intervjutillfällen på torsdag. Men om åkarna själva hejar och småsnackar är det fritt fram att svara och byta några ord.
Stina Nilsson är en person med stor integritet. Som vi är vana vid att se gå rakt fram, i sin egen bubbla långt bortom onödigt småsnack.
Men här hälsar hon samtidigt som hon trycker iväg ett skejtskär, här tar hon spontant upp sitt eget omdöme (”jo, den är snygg”) om den nya OS-dräkten och drar oväntade skämt.
Tio dagar före OS får jag se mer av Stina än jag sett sedan hon kom in i landslaget.
Inte måla fan på väggen
På ett hotell där gästerna sveper omkring med vattenånga ur öronen, glansiga kinder och kimonos om livet verkar skidstjärnan hittat både feng shui och bubbel i ådrorna.
Insikten är fin, men på samma gång lätt skrämmande.
Vad betyder det här för 24-åringens OS?
Vi kan ju måla fan på väggen, men låt oss inte göra det.
Det här måste ändå vara ett bra tecken. Jag väljer, om än aningen skärrad, att tro det.
Stina Nilsson har lärt sig av sina egna misstag. De flesta av oss behöver motgångar för att utvecklas i livet. En del utmaningar kommer utifrån och är svårare att hantera och acceptera, andra fällor gillrar vi själva och kan med rätt vägledning slita oss fria från.
När Stina Nilsson kraschade på VM i fjol var det på grund av eget trassel.
Men också för att hon i och med att åka Tour de Ski urholkat resurserna och möjligheterna för en optimal uppladdning.
Hade Stina Nilsson kommit till VM med full form hade hon aldrig behövt sladda in framför ryskan Natalja Matvejeva och ramlat, då hade hon åkt bättre från start i semifinalen. Nu chansade Stina Nilsson, som hon gjorde hemma på skidstadion som barn, och det höll inte.
Favoritskapet låg som ett lock på en tryckkokare över henne inför sprinten och om ungdomstränaren Anneli Fagerlund skulle sett in i Stinas ögon inför VM-distansen hade hon förmodligen sett samma nervösa prestationsångestblick som fanns hos tonåringen när det var Kalle Anka Cup hemma i Malung.
Ska in i bubblan
Några dagar efter händelsen i Lahtis i fjol sa Stina Nilsson till mig att "Jag har den här händelsen med mig som ett ess i rockärmen i framtiden mot alla som vill måla upp mig som favorit".
Kortet där i rockärmen verkar inte skava utan ligga som en mjuk påminnelse om att det kan inte bli värre på en skidstadion smyckad i mästerskapsskrud.
Kanske är det just det, den fysiska uppladdningen och Charlotte Kallas enorma avlastning inför OS som gör att Stina Nilsson tio dagar före premiären framstår som balanserad och harmonisk.
I Pyeonchang kommer de enorma glasögonen och bastanta hörlurarna att åka på, då kommer stegen vara stora och hälsningarna små.
Stina Nilsson ska in i bubblan.
Men inte för tidigt.
Det är skönt att se.
Men samtidigt lite skrämmande.
► Snabbaste vägen till största och bästa nyheterna – ladda hem Sportbladet app (iPhone)
► Snabbaste vägen till största och bästa nyheterna – ladda hem Sportbladet app (Android)