Det var inte gastkramande, briljant eller häpnadsväckande - det var större än så

Fattigpojkens revansch mitt i överklassträsket.

Segern i går morse är en av svensk idrotts största framgångar på senare år. En episk dröm för rubrikmakare.

Sven Davidsson, Björn Borg, Mats Wilander, Stefan Edberg - och Thomas Johansson. Vilket skönt gäng.

Fyra Grand slam-vinnare. Det var ett så celebert, elegant, exklusivt och utvalt gäng att man knappt trodde att det skulle bli fler. Åtta svenskar i final - fyra hade vunnit. Fler var det inte. Nu är de fem. Fler blir det nog aldrig.

Men nu ä r Thomas där. Linköpingspojken som inte hade råd med tennisen men som var en sån talang att landshövdingen fick gå in och stötta. Epik på hög sportnivå. Folkhemsromantik à la sent 80-tal.

Det var folkhemsromantik på läktaren i går också. Trots att vinnaren tog hem nästan sex miljoner kronor.

Jag kan inte annat än tänka på att De Galna Svenskarna måste va lite för omgivningen som alla ryssar som man lyssnade på en gång i tiden som satt på hockey och skrek "Shajbo" eller nåt sånt och man fattade ingenting utan tyckte det lät exotiskt och skumt.

-Jobba, jobba, joooobba.

Eller:

-Kom igen, Thomas, kom igen.

Eller "Thomas leker" som de skrek i tredje set när Thomas verkligen spelade ut Safin.

Det är ingen rytmisk poesi direkt. För språkkänsliga utlänningar måste det låta... nästan ryskt.

Thomas spel var som poesi

Men Thomas spelade rytmiskt istället. Nästan poetiskt. Han var skoningslös i tredje set när han drev ryssen från hörn till hörn och bara avbröt sig med en cross i fel hörn eller en stoppboll. Jag trodde nästan att stoppbollar var sånt som man garanterat förlorade matcher på nu för tiden. Lite 80-tal, det också. Johansson visade annorlunda, de sköna, poetiska, tekniska stoppbollarna var en av de saker som gjorde Moskvas Ivan Drago (från "Rocky 4", ni vet) vansinnig av uppgivenhet.

Det var speciellt en sekvens när han hann upp en stoppboll och slog en rak boll som skulle passerat Thomas på backhandsidan - men bollen gick utanför baslinjen. Det var vid 4-3 i fjärde set.

Safin kastade racketen i nätet och letade möjligen efter ögonkontakt med sin inte helt naturtrogna flickvän på läktaren. Hon tittade tyvärr ner just då. Den upparbetade Kournikova-kopian såg lika ledsen ut som han. Men hon gömde sina ögon i händerna när Safin kastade racketen i nätet. Tuff match.

Han kanske hade behövt ögonkontakt med sin tränare Mats Wilander också. Men det fick han inte heller. Safin tycker ju inte att han behöver sånt.

Gjorde v-tecknet - före matchen...

Överhuvudtaget var han onödigt kaxig, vaggad in i en dålig säkerhet av oddssiffror och media; han gjorde v-tecken när han kom in på banan och det vet jag knappt att jag sett nån spelare göra i en sån här match tidigare.

Det straffade sig.

Thomas Johansson däremot hade sin tränare Magnus Tideman på läktaren och det finns ett fascinerande lugn över honom. Jag skulle gissa att det är en del av den stabiliteten och säkerheten han fört över till Thomas. Ingen tjafs, inga kastade racketar, ingen fokusering på fel saker utan ett ständigt malande. Det är sånt som fungerar i tennis.

Även om Tideman var onödigt lugn, kanske när han glömde bort att beställa transport till arenan åt Thomas som istället fick ge sig ut på stan för att jaga efter en taxi. Tuff match. Tuff final.

Den svenska publiken gjorde sitt till för att hjälpa Thomas att få Safin att fokusera på fel saker. Ett tag var han så irriterad på "Jobba, jobba, joooobba" att han efter en vunnen boll kupade händerna bakom öronen och vände sig mot De Galna Svenskarna för att lyssna efter reaktioner; fel fokus, en förlorares fokus. Det var i tredje set så Thomas malde på, malde ner Safin.

Thomas servade som Ivanisevic

Men jag kan förstå en del av tröstlösheten hos Moskvas superplayboy. Thomas servade lika effektivt som en Goran Ivanisevic och i slutet var han fullständigt makalös; vann 18 raka poäng i egen serve fram till 3-0 i sista tiebrake. 18 raka i matchavgörande skede - jag är ingen statistikmänniska men jag undrar om det inte är rekord i en stor final. 3-0 i tiebreake och som om inte det räckte knäckte han Safin definitivt med en backhandcross som skulle fått till och med Björn Hellberg att leta efter de grandiosa orden.

Det var inte gastkramande, briljant eller häpnadsväckande.

Det var större än så.

Safin slängde sig för att nå bollen och överleva men han var chanslös.

Världsklass, episk, gudomlig, Björn Borg-briljant - jag håller med Hellberg, det går inte att beskriva.

Det var Thomas Johansson-klass, helt enkelt. Bragd-Thomas. Han vann Astralian Open helt otippad - 80 gånger pengarna för hans seger och det var ju ännu ett 80-tal att lägga på minnet. Det är en bragd och en svensk klassiker och det gör honom odödlig och till en av svensk tennis och svensk idrotts stora.

Rikare än så kan man nog inte bli.

Inte ens som fattigpojke från Linköping.

Lasse Anrell