Wennerholm: Det är dags för en förändring
BERLIN. Har svensk friidrott något att lära av Norge?
Ja, jag tycker det.
Som att ta en sportchef utifrån som inte är en del av den evigt lyckliga och ryggdunkande friidrottsfamiljen.
Nu är friidrottsframgångar ofta oförklarliga och slumpmässiga,
Som det svenska friidrottsundret med de tre OS-gulden i Aten och mästerskapsmedaljer som gick att stapla på hög där i början av 2000-talet.
Jag fick massor av frågor från mina utländska kollegor om vad det berodde på, hemligheten bakom namn som Carolina Klüft, Kajsa Bergqvist, Stefan Holm, Christian Olsson och Susanna Kallur. För att nämna några.
Men det var en fråga som aldrig hade något självklart svar.
Kändes mest som en slump
Det kändes mest som ett lycklig slump att alla dessa vinnarskallar kom fram på en och samma gång. Alla med olika bakgrund, från olika städer och med olika tränare.
Det fanns ingen röd tråd att greppa tag i.
Det närmaste vi kom var att framgång föder framgång och att damernas sjukamp alltid inledde de stora mästerskapen på den tiden. Carro lekte hem sitt givna guld, sänkte pressen och banade väg för de övriga.
Norge upplever en liknande våg nu med framgångar och medaljchanser och exceptionella stjärnämnen.
Det är också till stor del en slump,
Men en stor skillnad är att norska friidrottsförbundet valde att anställa en ny sportchef - läs förbundskapten - som hade noll anknytning till friidrotten när han satte sig på chefsstolen 2016.
Hetare än någonsin
Håvard Tjörholm blev utsedd till Årets Tränare vid den norska idrottsgalan 2015 efter sina framgångar med det alpina landslaget.
Friidrott hade han aldrig sysslat med.
Och han var en rekordung 35-åring när han hoppade på jobbet.
Då var norsk friidrott i en svacka efter att spjutkastaren Andreas Thorkildsen slutat kasta hem medaljer på mästerskapen.
Nu är norsk friidrott hetare än någonsin.
Jag vet inte hur mycket Tjörholm betytt, men han har tagit med sig idéer som klart påverkat utvecklingen.
Norge hade betydligt hårdare krav inför detta EM, där de satte egna och tuffare kvalgränser i de flesta grenar.
Dags för förändring
Jag har absolut inget att anmärka på Karin Torneklints kunskaper eller ledaregenskaper. Men ibland får jag en känsla av att det är svårt att säga nej, när man är en del av friidrottsfamiljen.
Torneklint har ju varit med i massor av år och tränade bland andra systrarna Kallur.
Jag skulle aldrig kräva hennes avgång och hon har kontrakt över OS i Tokyo 2020.
Men då känns det som det är dags för förändring.
Något annorlunda, som norrmännen gjort.
Jag var på första svenska presskonferensen här i Berlin och öppningen handlade om en enda sak.
När Karin Torneklint förklarade att hon skulle få tävla i EM även om den tredje pricken står kvar, höll jag på att ramla ur stolen.
Nej, står tredje pricken kvar ska hon INTE tävla här i Berlin. Ja, inte ens så länge den tredje pricken står kvar där in protokollet.
Om nu inte svensk friidrott vill skämma ut sig fullständigt.
Ska man vara trovärdig som dopningsmotståndare kan man inte blunda så fort en ur de egna leden gjort bort sig - eller i det här fallet de personer som skulle fylla i Bahtas vistelserapportering.
Allt annat är bara pinsamt.
EM startar på måndagen och jag ser verkligen fram emot att kliva in på Olympiastadion här i Berlin.
Det finns ingen mäktigare friidrottsarena i världen.
Och det kommer bli fullt drag på läktarna också, med över 250 000 redan sålda biljetter.
Imponerande.