Misslyckat, Sverige
Alfelt: Från leende, till tuffa – till misslyckade landslaget
Säkert ler många skadeglatt åt leendenas landslag i dag efter Tysklands utklassningsseger.
Nej, visst ja. Så fick man inte kalla svenska damhandbollslandslaget längre. Tuffa landslaget skulle det vara.
Jag kallar det för misslyckandets landslag.
Det är för många gånger nu som allt att vinna-lägen resulterat i rena ras.
Åttondeplatsen i senaste OS ansågs positiv men Sverige avslutade med tre raka förluster och förlorade totalt sex av sina åtta matcher.
I EM på hemmaplan 2006 spelade ett för den breda allmänheten antal okända talanger sig in i svenska folkets hjärtan tills man tvärnitade mot Frankrike när semifinalplatsen skulle säkras.
”För långsamt, för fegt, för fantasilöst”, inledde jag min krönika med efter floppen.
Jag skulle kunna använda samma inledning i dag.
Bara Boson lyfte sig
För två år sen trodde jag stenhårt på det här landslaget, utvecklingspotentialen var enorm. Under årets EM har jag åtminstone velat tro att det äntligen skulle lossna för laget som lag.
I stället blev det precis tvärtom.
Den ende som lyfte sig när det började bli riktigt roligt – när den där semifinalen man siktat på skulle spelas hem – var sexmålsskytten Matilda Boson.
Från att ha varit besvikelsen tidigare klev hon fram och visade vilja och skärpa. Kantskotten hon missat tidigare satt som de skulle.
Ingen annan ville vinna lika mycket.
För långsamt, för fegt, för fantasilöst.
När Sverige anföll hände ingenting.
Katastrofalt resultat
Linnea Torstensson sköt ett mål, ett katastrofalt resultat för skytten landslaget ska kunna lita till.
Johanna Ahlm och Therese Islas Helgesson gjorde vardera hyggliga fyra mål. Resten var noll och inget. Och eftersnacket om att anfallsspel inte fungerar när försvarsspelet inte fungerar kan vi glömma.
Försvarsspelet var absolut dåligt. Världsstjärnan Johanna Wiberg såg ut att hämmas av sitt uttänjda ledband i knäet, vilket inte är särskilt underligt.
Madeleine Grundström sjönk från att vara EM:s bästa målvakt till att bli en nolla. Hennes räddningsprocent blev just precis det. Noll. Och det var inte enbart uteförsvarets fel.
Men att skylla det obefintliga anfallsspelet på svängdörrarna i försvaret är en falsk analys. Sveriges anfallsspel har inte fungerat ordentligt någon gång i detta europamästerskap och jag tror att det beror på för få vinnarskallar i truppen.
Säkert är det så att ingen i truppen vill förlora men det är väsentliga gradskillnader mellan att inte vilja förlora och att hett och innerligt hata att se andra vinna.
Schwarz hade inte brytt sig
I går gnälldes det över dåliga hotellrum. Tidigare över en uselt planerad resa till Makedonien.
De som verkligen vill vinna på planen skiter i sånt. Man konstaterar att det här är inte bra men sen slutar man snabbt att lägga onödig energi på det som är oväsentligt för uppgiften.
Tror inte att Stefan Schwarz hade brytt sig. Eller att det svenska herrlandslaget under 1990-talet hade gjort det. Man hade skojat till det och vänt det negativa till något positivt.
Att vilja blir ofta till att kunna.
Damlandslaget vill för lite.
Och den där teoretiska chansen kan vi glömma.