De reste sig – de lät sig inte förnedras
TURIN. Ett vackert tifo, en magisk måne, fansen som vädjade om en hjälteinsats.
Följt av drygt 60 minuter av klasskillnad.
Sen reste sig Juventus, kämpade och försökte leva upp till hjälterollen.
Kvällen började så vackert. Alla visste förutsättningarna ända sen Juventus drog nitlotten Bayern München. Men är det något fotbollsfolk kan så är det att tro, hoppas och älska mot alla odds.
Juventus Stadium, som lyckades vara både ny och ändå inte känslokall, var full till bristningsgränsen. Av fans och förväntan. En magnifik fullmåne tittade ner på oss medan sången om en ”grande amore” till Juve steg mot den kyliga kvällshimlen.
Tifot lyfte, på läktarna vädjade fansen ”Be Herores” med sina flaggor. Alla visste att det var vad som krävdes. Skulle Juventus ha en chans behövdes en hjälteinsats.
Sen blåste Martin Atkinson i gång matchen och stadion bytte skepnad. Det var som om kvällsluften från alperna svept in hemmaspelarna i en iskall omfamning och Dantes vålnad viskat om infernot: ”Ni som här inträden låten hoppet fara”.
Bayern München tog kommandot och Manuel Neuer kunde stå och gäspa i målet när Müller, Robben och Lewandowski gjorde som de ville med Juventus stjärnor.
Dybala tittade mot skyn som han letade efter svar på varför han missade varje uppspel mot honom och varför han spelade gåfotboll. Pogba sökte frisparkar när inget annat gick men fick dem emot sig.
Andrea Agnelli på VIP-läktaren gömde ansiktet i händerna, som om han ville slippa se eländet. Juventus fans slokade med de vitsvarta flaggorna och tittade uppgivet på varandra.
Arjen Robben, han tittade på Müller och log.
Så överlägset var Bayern
Inte ens i triumf utan lugnt, ungefär som att allt gick som förväntat. Så överlägset var Bayern München, på bortaplan.
Max Allegris taktik tycktes spricka i sömmarna, Juventus spelare kändes numret för små, överallt. Redan tidigt i första hade Müller chansen att göra 1-0. Han fick sin revansch lite senare, just före paus. I andra halvlek lekte Robben fram 2-0 och stadion stod still, utom den lilla rödblå hörnan där Bayern-fansen hoppade runt, saliga.
Juventus, tvåa i Champions League i fjol, hade mer tur med lottningen då och var ett mer komplett lag. I serie A har man hämtat sig efter den svåra hösten, börjat hitta rätt och dominera på sedvanligt manér. Dock, som gamle lagkamraten Vidal sa: ”Europa-spelet är något helt annat”.
Men. Men. Men.
I stort sett utspelade fram till 63:e minuten. Sen fick Dybala betala tillbaka med sin reducering till 2-1. Juve fick liv, läktarna glöd och strax därpå var Cuadrado nära att göra 2-2.
Uträknade men återuppståndna
I stället blev det Sturaro som fick göra det.
Allegris inbyten av honom och Morata fick effekt, det är ingen slump att direktör Beppe Marotta inte vill släppa sin tränare till England.
Juventus, uträknade men återuppståndna.
Däri ligger lagets storhet. Klubbens och spelarnas proffsighet och vinnarmentalitet. Förmågan att resa sig och komma igen vare sig det var calciopoli eller är en match mot en större motståndare. Juventus lär åka ut ur Champions League, med två mål insläppta på hemmaplan. Aldrig att Bayern Münceh tappar det. Men man behöll värdigheten.
Efteråt var Juventus spelare på samma gång uppgivna och besvikna och ändå lite stolta över sin upphämtning.
Mitt i besvikelsen över allt som gick fel och vissheten om att det är över fanns ändå något av hjältekänslan.
Man kommer att åka ut mot ett bättre lag, men Juve lät sig inte förnedras utan reste sig. Det är en klen tröst för spelare och fans men ändå en tröst. Och det gjorde matchen vacker och levande igen.