Vägen tillbaka efter tragedin

Petra Thorén

Daniel Richardsson förlorade sin vän i kraschen – sju månader senare stod han på OS-pallen

Knappt tre veckor efter bilkraschen kom Daniel Richardsson till skidlandslagets läger i Torsby i augusti.

Åkarna var spända på hur de skulle närma sig landslags­vännen som varit med om den svåra dödsolyckan.

Daniel Richardsson tog själv initiativet.

– Jag är här av samma anledning som er, jag drömmer också om OS-medaljer, sa han.

Det var ingen vanlig medaljyra som rådde bland ledare, vallare och åkare bakom målområdet i Sotji i går.

Det var en värme, en lättnad och stum beundran inför Daniel Richardssons unika väg tillbaka från en krånglig knäskada och ett trauma som är svårt att sätta ord på.

En stund senare, när bronsbragden började smälta in, gjorde Daniel Richardsson det själv.

– Det går inte att förklara egentligen hur tungt det har varit. Men idrotten har varit något att hitta tillbaka till, det har varit räddningen i det hela. Det var en tragiskt händelse, det kommer jag alltid att få leva med, säger Daniel Richardsson.

Bilolyckan i somras, Daniel Richardsson och hans nära vän blev påkörda, var tragisk. Vännen dog,  Daniel Richardsson skadade benet.

Han fick fysiska skador och mentala sår.

Han vann sitt brons på 15 km klassisk stil, med bara två tiondelars distans till finländaren Iivo Niskanen, med ett skadat korsband i höger ben.

I ambitionen om att ta sig till OS valde 31-åringen bort operation.

Tankarna på OS har funnits där hela tiden.

– Ja, det har de alltid gjort, jag har inte egentligen tänkt i några andra banor. Men samtidigt har jag tagit en dag i taget, en vecka i taget. Jag har aldrig reflekterat över hur svår skadan har varit. Jag har liksom bara fajtats på med det program jag fått, säger Daniel Richardsson.

”Kunde inte sova”

Inledningsvis, direkt efter skadan, gick Daniel igenom en riktigt kritisk tid. Med fast blick och stadig röst berättade han efter sitt bronsrace om sina innersta tankar.

– Det har varit tankar och arbete med mig själv utifrån den olyckan som hände. I början, framförallt första månaden, kunde jag ­inte sova någonting. Jag beskyllde mig själv för det som hände, det är det som har varit det jobbiga, ­säger han och fortsätter:

– Med en gång var jag inte tacksam för att jag var vid livet. Jag kände mig skyldig till det som hände, men så var det ju inte, ­säger han.

Det som var logisk att se var inte­ lätt att förstå.

– Allt eftersom har man blivit tacksam för att jag är vid liv, liksom min syster. Det har också hjälpt mig och givit mig styrkan att satsa vidare. Det har varit en kämpig väg men samtidigt en ­terapi för mig att göra den träningen som krävts, berättar Daniel.

Daniel Richardsson gjorde ­tidigt klart för förbundskapten Rikard Grip att han snabbt ville tillbaka och träna med landslaget.

Det hade knappt gått tre veckor efter olyckan innan han kom till lägret i Torsby.

Han gjorde det med hälsningen till vännerna att han också drömde om OS-medaljer.

– Det var starka ord så tätt efter olyckan. Han tränade nästan inte ett pass med de andra, men han fanns med i miljön och vi anpassade det utifrån hans ­fysiska och psykiska status, säger Rikard Grip.

”Ville in i gruppen igen”

I samråd med längdlandslagets medicinska team gjordes en hård rehabiliteringsplan inför OS.

Landslagets läkare Per ”Pliggen” Andersson förklarar:

– Processen med att komma tillbaka till skidåkningen kom tidigt. Daniel ville in i gruppen, in i gänget igen. När han kom in i den miljön, ville han bli behandlad som alla andra och ha samma krav på sig. Han var tydlig med att OS var ett mål för honom, säger ”Pliggen” Anderson och påpekar:

– Jag har inte sett något liknande under min idrottsmedicinska karriär.

Sverigepremiären i Bruksvallarna i november brukar ge en första säsongsindiakation på om skid­åkarna prickat rätt.

Daniel Richardsson ville ha ­andra svar: höll knät, vågade han åka på utför, kunde han skejta?

Det blev en andraplats, tvåa efter Calle Halfvarsson på 10 km klassisk stil.

– Det var en nyckeltävling ur rehab-perspektivet, vi såg att knät höll för tävling. Det var en stor framgång, det han gjorde där i form av hur knät reagerade. Då förstod vi att rehabiliteringen ­varit lyckosam, säger Per ”Pliggen” Andersson.

Daniel själv tror att skadan har påverkar träningen positivt.

– Ja, jag har fått ett annat­ synsätt på träningen och fått göra sådant­ som varit utvecklade för mig. Jag kör mycket kortare träning och mer explosivitet. Jag har fått lite mer power i benen, mer stabilitet och det har gjort att jag kommit tillbaka till den nivån jag var på 2011, ­säger han.

I går var han där. Uppe på pallen, med en ny kapacitet.

Han visste att 15 km klassisk stil var hans största individuella chans på OS.

Han följde planen och öppnade lugnt. Kanske väl lugnt för vid första mellantid låg han på 30:e plats. Upphämtningen kom, men när 600 meter var kvar av loppet hade han fort­farande ett par sekunder kvar till pallen

När trodde du på bronset?

– I sista backen hörde jag att Iivo var ganska trött. Det gav extra energi, jag var ganska pigg och tänkte att om jag biter i kanske det räcker, säger Daniel.

Det räckte och i går kväll fick han ta emot sin medalj.

Daniel Richardsson stod på ­podiet på Medal Plaza med ett ­leende på läpparna. 

Hemma i Sverige följde Per ”Pliggen” Andersson bilderna.

– Det har varit en speciell process med den aspekten som olyckan gav. Kommunikationen har ­varit viktig och det är Daniel som varit den centrala personen. Jag är rörd, säger landslagsläkaren.

Skulle byta däck – blev påkörda av husbil

14 juli, olyckan

Daniel Richardsson och en nära vän blir påkörda den sena sommarendagen när de byter däck på vännens bil på E 4 utanför Iggesund. En husbil kör in i dem. Vännen omkommer, Daniel Richardsson träffas på höger ben.

Exakt hur högerbenet träffas, med vilka krafter, vet läkarna inte. Efter undersökningar slår man fast att det främre korsbandet är av och det yttre ledbandet var påverkat. Dessutom är musklerna i låret skadade.

– Hur det gick till och nivån av trauma som han fick var svårt att värdera. Normalt sett kan man se hur fort det går, hur knät vrider sig och det hade vi ingen aning om nu, säger landslagets läkare Per ”Pliggen” Andersson.

15 juli

Redan första dagen på sjukhuset börjar Daniel Richardsson med väldigt enkla rehabiliteringsövningar för det skadade knät. Efter några veckor fattas beslut att inte operera.

Första helgen i augusti

Daniel gör tidigt klart för förbundskapten ­Rikard Grip att han snabbt vill komma med i landslagets träningsregi. Han ansluter till ­lagets första läger i Torsby. Han är en av 16 åkare. Vännerna har läst och blivit informerade om vad som hade hänt, men är spända på hur de ska närma sig Daniel. Det är han själv som tar initiativ. ”Jag är här av samma anledning som er, jag drömmer också om OS-medaljer” säger Daniel. 

■ Mitten av september 

Landslaget är på läger i italienska Toblach. Intervallpasset på skidor är tungt, men ­Daniel hänger på. ”Jag kände att jag kunde hänga med på vissa bitar ganska bra. Skejten hängde jag inte med i, men i klassisk stil”, ­säger Daniel Richardsson.

Oktober

Daniel Richardsson och Johan Olsson sticker till spanska Fuerteventura på barmarksläger. Daniel får ytterligare ett kvitto. ” Vi körde vi mycket intervaller och fart. Då hängde jag med Johan ganska bra och jag vet att Johan alltid är bra sommartid.” berättar Daniel

Hemma väntar nästa steg – skidor på snö.

November

Skidåkningen ställer nya krav på knäleden och till en början är Daniel rädd för om knä­leden skulle hålla eller inte. Men framstegen var snabba och i Sverigepremiären i Bruksvallarna blir Daniel Richardsson tvåa efter Calle Halfvarsson på 10 km klassisk stil. Den är en nyckel i rehabiliteringsfasen – knät håller.

Månadsskiftet nov-dec

Daniel Richardsson får grönt ljus för att tävla på högsta internationell nivå, specialtester har givit bra resultat. Han blir som bäst 27:a i världscupspremiären i Kuusamo.

Resultatet spelar mindre roll, känslan mer.

Men medicinskt har han fortfarande hänsyn att ta.

– I den snabba progressionen som han gjort måste vi förstå att han fortfarande är tidigt i förloppet. Det finns strukturer som vi bör ­vara observanta på. Daniel ska fortsätta att stärka musklerna kring knäleden, men han måste vara vaksam så det inte blir en obalans mellan styrkan i de båda benen. Starkare ben kräver också starkare bål, därför måste han samtidigt bygga uthållighet och styrka kring höfter, mage och rygg. Han kan till och med bli starkare, sa landslagets läkare Per ­Andersson då.

December

Daniel kände att träningen har fungerat bra, att rehab-övningarna fortsätter att kräva sin tid och att loppet, 10:a, i Lillehammer var bra. Men han behöver tävlingsfart. Därför blir satsningen på Tour de Ski perfekt. ­Daniels bästa lopp blir riktigt bra, en femte plats på 15 km klassisk stil. OS-distansen.

Att se hur knäleden klarar flera tävlingar på rad med kort återhämtning är viktigt för den fortsatta satsningen.

Januari

Inför OS-lägret i Seiser Alm kan Daniel ­Richardsson göra de sista justeringarna för att vässa OS-formen. Antalet rehabövningar minskas och det är fullt fokus på skidåkningen. I Italien faller de sista bitarna på plats ­inför avresan till Sotji.