Laul: Allsvenskans formstarkaste lag
GÖTEBORG. Bäst i stan.
Bäst i Sverige?
Att döma av den komfortabla cupsemifinalsegern mot Häcken är IFK Göteborg allsvenskans formstarkaste lag.
Innan serien börjat, alltså.
Göteborg är en delad stad.
Jag åkte dit under fredagen och förväntade mig att ämnet på allas läppar skulle vara massakern på Vårväderstorget, Biskopsgården, Hisingen.
Men jag mötte också en annan attityd.
– Det känns inte som det har hänt här. Det har hänt…där borta, sa mina vänner som bor i andra delar av stan.
På samma sätt hör jag berättelser om människor som lever i Hisingsförorterna några kilometer utanför centrum som aldrig åkt över bron, in till city.
En match FÖR Göteborg
Det är ett utanförskap och en splittring som nya vapenlagar inte kan bryta men som måste brytas.
Därför gjorde det mig som fotbollsälskare varm i hjärtat att IFK Göteborg och BK Häcken radade upp sig i en gemensam manifestation – ”Tillsammans mot våldet” – inför avspark.
Ett försök att utnyttja idrottens enande kraft i en orolig tid.
Den här typen av derbyn kan ibland kallas ”slaget om Göteborg” av slarviga rubrikmakare och journalister (been there, done that) men i dag skulle jag kalla Blåvitt–Häcken för en match för Göteborg. Jag är frestad att skriva propagandafotboll men det är lite för tidigt på säsongen för den beskrivningen.
Det märktes framför allt på Häcken som var sena in duellerna, drog på sig frisparkar och till slut röda kort (Abubakari), samt slog bort passningar i farliga lägen.
Dessutom uppträde laget allt annat än bekvämt i Peter Gerhardssons 3-5-2-uppställning. Efter en kvart, och tre klara Lasse Vibe-lägen, drog Gerhardsson ner Joel Andersson som högerback och gick över till 4-3-3.
Det blev något stabilare bakåt, men framåt hade Häcken inte mycket. Blåvitts sittande mittfältare zonade bort Simon Gustafson ur spelet, närmre än ett stolpskott kom han aldrig, det blev mest sidledspassningar framför ett samlat försvar.
Om matchen kunde ses som ett test för IFK:s nykomponerade backlinje där profilvärvningen Thomas Rogne gjorde debut så föll det väl ut, mycket tack vare Gustav Svenssons kloka defensiva jobb. Göteborg kändes egentligen aldrig hotat.
Blåvitts 1–0-mål efter halva första halvlek satte matchbilden: Sören Rieks vallade bollen i mål via röva på Jakob Ankersen, Häcken ville ha det till offside men arslet till domare godkände.
(Förlåt för den tarvliga liknelsen men jag kunde inte låta bli).
Vad heter förresten rövbombning på danska?
Lever på fart och kraft
Den stora skillnaden mellan lagen var när IFK Göteborg gick till anfall skedde det med fart, Häcken bromsade upp sina egna försök, och när de inte gjorde det hade Blåvitt ändå spelare i rätt utgångslägen och kunde försvara som en enhet.
Offensivt är IFK årgång 2015 mycket mer än ett lag som lever på fart och kraft, jag har varit inne på det tidigare, och det syntes inte minst vid 2–0 och 3–0 som var rena ”Häcken-målen” med snabba passningskombinationer runt straffområdet.
Matchen var över efter 70 minuter, Dardan Rexhepis reducering kom för sent.
Det är förstås vanskligt att spekulera om vilket lag som går in i allsvenskan med bäst form, men om jag nu ändå gör det här och nu, lägger jag min röst på Blåvitt. Nye tränaren Jörgen Lennartsson har på kort tid satt en trygghet samtidigt som toppspelarna får utrymme för sin spets.
Vi får se vad blivande finalmotståndaren Elfsborg (?) svarar mot Örebro på Behrn Arena i dagens andra semifinal.