Hon blev ett offer för sportens fartblindhet

I lördags satt jag och åt lunch mellan damernas storslalolmåk på glaciären i Sölden, då plötsligt en hjälm ställdes på bordet framför mig.

Jag tittade upp och där stod Regine Cavagnoud med en tallrik i handen, log och frågade om stolen mitt emot var ledig.

Tre dagar senare är hon död.

Så här efteråt tänker jag på just den där hjälmen som hon ändå hade på sig när olyckan skedde, även om det ett tag spekulerades i motsatsen.

Den borde ha skyddat henne vid alla normala kollisioner.

Men den avslöjar också hela den brutala sanningen om vilka enorma krafter som var i rörelse, då hon krockade med tyske tränaren Markus Anwander.

Det enda egentliga skydd hon hade krossades som ett äggskal.

Förutom hjälmen har de alpina åkarna bara en ryggplatta, som ska skydda mot ryggmärgsskador om de skulle ha oturen att falla.

Det är allt.

I övrigt är bär de bara sina lövtunna tävlingsdräkter.

Cavagnoud sa inte ett ord på hela lunchen, förutom den korta frågan om stolen var ledig. inte ens till sina lagkompisar intill. Jag förstår Pernilla Wibergs beskrivning av henne som tillbakadragen.

De älskar farten - på gott och ont

Men hon var en levande människa av kött och blod, en topptränad idrottskvinna som efter tio års slit tagit en plats i absoluta världstoppen.

Det är det som gör det så svårt att tänka tanken att hon nu, bara några dagar senare, är på väg hem till Frankrike i en likkista.

Ett offer för den alpina sportens ständiga fartblindhet. För även om det i Cavagnouds fall handlade om mänskliga faktorn, var det ändå en fartblindhet i säkerhetsfrågor.

Efter att ha följt den alpina cirkusen i 20 år nu, har jag insett att det är den verkliga faran.

Det är fri fart som gäller, vare sig det är tävling eller träning. Och många tar med sig fartblindheten när de sätter sig bakom ratten i sina bilar, eller hoppar upp på sina motorcyklar.

Det är ingen tillfällighet att så många alpina åkare även älskar att köra fort. Det höll på att kosta alpina stjärnan Hermann Maier livet i somras, då han körde rakt in i baken på en bil på sin motorcykel.

Han hade änglavakt - den här gången

På väg ner från Sölden blev jag och radiosportens Mats Dahlberg brutalt omåkta av en av franska skidlandslaget bilar. Den lämnade inte omkörningsfilen, så långt vi nu kunde se längs den vindlande alpvägen, helt utan räcken och med brådjupa stup längs sidorna.

Jag hann aldrig se vem som satt bakom ratten, men jag var väl medveten om fenomenet.

Fartblindhet.

Jag har sett tränare med 50 kilo slalomkäppar på axeln, svischa förbi i 70-80 kilometers fart i backarna, ibland försvinnande in på en trådsmal transportsträcka genom en tät skog.

Utan att sänka farten.

Det var det Thomas Fogdö skulle göra i Åre, då han tappade kontrollen och handlöst kastades in bland utstickande grenar och uppstickande rotsystem. Då bar Fogdö ändå inte på några slalomkäppar.

Fredrik Nyberg dök ner i en bäckravin i Kitzbühel i vintras, men hade änglavakt som klarade sig från allvarligare men. Det stannade vid en svår hjärnskakning och två sönderslitna knän, skador som var reparerbara.

Det är hårfina, slumpmässiga detaljer som skiljer dem från Regine Cavagnouds öde.