Saiks:s bandy är ett stycke gästrikepoesi

UPPSALA

Ett rejält tungviktsmöte i 45 minuter med en hel del rundpallar i tomma luften följt av 45 minuters drömspel av bandyns nya mästare - Framtidens Lag.

Som väntat: att Västerås inte orkade stå emot när Sandviken fick med alla sina snabb-åkare i spelet.

Mindre väntat: att Västerås vek ned sig så tidigt.

Statistiken visar nämligen, att det är först under sista kvarten som Saik får utdelning och målen trillar in.

Sällan så tidiga lyckominuter som finalens 62 - 74"

"Tucka!" är sandviksmål och betyder ungefär "Tryck på, ligg i och var envisare än alla bibliska åsnor tillsammans!", och jag gissar, att det var något sånt grabbarna från bruket sa åt varann i paus.

Plus förstås något mer konstruktivt som att man måste få med alla i spelet, att låta bollen göra arbetet och inte transportera det stackars nystanet över hela plan.

Att man skulle slå bollar i djupled och skära i sidled som varit Saik:s adelsmärke denna vinter.

I varje fall lyckades Anders Jakobsson och Stefan Åsbrink få igenom sina intentioner, och nu är den svenska bandyn åter S-märkt.

Rekordpublik såg årets final som innehöll en inte särskilt märkvärdig första halvlek, då det slarvades med passningar, då isen verkade förbryllande mjuk, då VSK:s Pierre Roos bjöd Magnus Muhrén på passet till 1-0, en bjudning som någon Saik-are (jag såg inte vem) kvitterade genom att famla fram bollen till Michael Carlssons 2-2.

I paus var jag alltså måttligt road.

Men sen kom en andra halvlek som måste vara en av de bästa som bjudits i SM-finalernas 96-åriga historia. Rena drömbandyn!

Inte bara av Magnus Muhrén, som trots bruten tumme visade sig kunna både dribbla och skjuta och göra tre mål, av Niklas Spångberg med två målgivande crossbollar, av de etablerade Henrik Hagberg och Jonas "Jag-spelar-flöjt" Gustafsson, utan också av den nya tidens Daniel Mossberg, Patrik Nilsson och Stefan Söderholm, alla tre målskyttar; Västerås stackars fyramålsskytt Michael Carlsson ej att förglömma som underhållare.

Mer än bara bandy i Sandviken

Som Sandviken spelade i andra halvlek agerar bara ett stort mästarlag, och allt talar för att man nu kommer att dominera bandyn många år framåt.

Någon har sagt att bandy är inlandet, skogen och naturen. I Sandviken brukar vi - jag pluggade där några år - lägga till järnet, stålet och bruksandan.

Och helt säkert betyder ett SM-guld mer för en liten kommun som Sandviken (36 798 invånare vid senaste årsskiftet ) än för en stor som Västerås (127 731).

8-4, tolv mål, är osannolikt mycket för en final, även om det bara är två år sedan finalen innehöll hela 13 mål: Sandviken-Hammarby 8-5.

Av de 103 finaler som föregått söndagens är det bara ytterligare en som bjudit på fler mål - 1917 års IFK Uppsala-AIK 11-2 då Bertil "Trollgubben" Bohlin gjorde sex och Sune Almkvist tre mål.

Ytterligare tre gånger har det gjorts tolv mål: 1925 Stockholms-Göta 7-5 mot Västerås, 1933 IFK Uppsala 11-1 mot Karlstad-Göta med 11-1 och 1975 Ljusdal 8-4 mot Villa.

Strax intill mej på läktarn sitter Per-Gunnar Evander, författaren som växte upp i en brukskåk vid Hyttgatan i Sandviken, som är hedersmedlem i Saik Bandy och vars dikt (ur "Fritt Fall" 1987) om famnvedshuggaren Calle Sundberg jag i detta nu - som en hyllning till årets svenska mästare - bestämmer mej för att rama in och sätta upp på väggen i kolonistugan.

Det är en underbar ramsa från Gästrikland om hur denne famnvedshuggare hemsöks av en vildsint längtan åt Kolforsen till, åt Rönnbacken, åt Fremlingshem, åt Mom, åt Långbodarna, åt Gammelstilla, åt Axmarsbruk, åt Svartrönningen, åt Lövtjärn, åt Säbyggeby, åt Åsmundshyttan, åt Bovik och åt Kolforsen än en gång.

"Är det så jävla konstigt kanske att jag oftare än sällan

Hemsöks av en vildsint längtan åt Kolforsen till?"

För oss gästrikar i förskingringen är Saik Bandy som ett stycke evandersk poesi.

Lasse Sandlin