Från pank till mångmiljonär

För 14 år sedan hade han inte råd att spela - Sportbladet berättar historien om hur Thomas Johansson räddades och blev en av världens bästa spelare

Makarna Johansson drar åt svångremmen till sista hålet, säljer sin husvagn och lägger pengarna på sonens tennis.

De satsar allt, men inte tillräckligt.

1988 tvingas pappan säga att 13-åringen måste sluta.

- Jag glömmer aldrig hans blick. Sedan grät vi, både han och jag, berättar Krister.

På söndag ska den där förtvivlade killen spela sitt livs största match, om segern i Australian Open, om en prischeck på över fem miljoner kronor.

Det är söndag i Stångebrohallen i Linköping. Familjetennis. Krister Johansson och hans pappa, Kalle, mäter krafterna i en tresetare, men innan timmen är över låter de den tredje generationen kliva in på banan.

Thomas, 2.

- Jag köpte ett billigt miniracket och sågade av skaftet. Redan då kunde han slå tillbaka bollen, men framför allt tyckte han att det var roligt att leka tennis. När vi inte var där brukade han spela hemma i hallen. När min syrra, Birgitta, och hennes man, Janne, skulle komma på besök hade han alltid tagit fram vattenflaskor och svettband. De hann knappt innanför dörren förrän han och Janne började spela, berättar Krister Johansson.

Hans hustru, Maud, födde så mycket mer än en son. Hon födde en supertalang. Redan vid nio års ålder var Thomas bäst i familjen.

- Han missade aldrig och sprang upp alla bollar, säger pappan om det första, historiska nederlaget.

Pinsamt?

- Många har sagt att det måste ha känts för jävligt, men jag såg det som något positivt. Det var ju ett gott tecken.

Klockan visar 12.38 torsdagen den 24 januari 2002. Det är ett magiskt datum, en magisk tidpunkt. Med en forehand placerar Jiri Novak bollen någon centimeter utanför baslinjen på Rod Laver Arena i Melbourne, men framför allt placerar han Thomas Johansson i finalen i Australian Open. Svensken kastar racketen av glädje, nyter båda nävarna och riktar blicken mot läktaren för att få ögonkontakt med flickvännen Gisella Kaltennecker och tränaren Magnus Tideman. Det är bilden av den totala lyckan.

- Det här är en dröm som går i uppfyllelse. Jag är tagen och försöker njuta av känslan så mycket som möjligt.

Har du nypt dig i armen?

- Ja, det här händer ju inte varje dag. Det här är helt otroligt. Ja, det känns faktiskt overkligt.

Overkligt är just vad det är. Thomas Johanssons karriär skulle egentligen ha varit över innan den tagit fart.

En kväll 1988 sitter hans föräldrar vid köksbordet i villan i Linköping.

Thomas har blivit 13 år, vunnit riksfinalen i Kalle Anka Cup, debuterat i landslaget och börjat tävla internationellt.

Han har vunnit mot alla sina jämnåriga, besegrat sina astmabesvär, men den absolut tuffaste matchen går till ett ovisst tiebreak i femte och avgörande set.

Familjens ansträngda ekonomi står för motståndet.

Krister och Maud kallar till sig sin son och säger att han är tvungen att sluta med tennisen.

- Vi tömde så mycket vi hade, sålde husvagnen och la pengarna på hans tennis. Vi ville ge honom möjligheten att spela, men till slut gick det så långt att vi inte kunna hjälpa honom längre. Det var ett fruktansvärt ögonblick, säger Krister Johansson.

Han har svår astma och blev sjukpensionär redan vid 30 års ålder. Maud jobbar som telefonist. När hyran, maten och kläderna är betalda finns det inte mycket i hushållskassan. Det går så långt att familjen inte kan betala Linköpings TK för tennislektionerna.

- Det var knepigt, men hans far hjälpte till med jobb som motsvarade avgiften. Stundtals löstes det så, säger Håkan Jonsson, Thomas tränare under många år.

Hur påverkades Thomas av de ekonomiska problemen?

- Vi snackade inte så mycket om det. Familjen och människorna inom tennisen försökte lösa det utan att oroa honom. Han avskärmade sig från de mörka tankarna.

Krister Johansson jagar sponsorer åt sin talangfulle son, men möts av nej, nej, nej från både företagare och privatpersoner. I ett sista desperat försök ringer han till Östergötlands dåvarande landshövdning, Rolf Wirthén.

- Jag hade inga pengar och mådde så fruktansvärt dåligt, förklarar han.

Ett par dagar senare befinner sig Krister Johansson i trakterna kring Uppsala. När mobiltelefonen ringer parkerar han bilen och börjar gråta. Det är glädjetårar som rinner nerför hans kinder.

I luren hörs Rolf Wirthéns röst. På bara ett par dagar har landshövdingen ordnat 51 000 kronor.

- Det samtalet glömmer jag aldrig. Det kändes så fruktansvärt bra. Han hade fått tre företag att ställa upp med 17 000 kronor var, vilket innebar att vi kunde koppla av ytterligare ett år, säger Krister.

Året därpå, 1989, åker Thomas till Sofia. När han lämnar Bulgarien är det som Europamästare för 14-åringar. Det växande självförtroendet ger nya framgångar, som ger sponsorkontrakt, som ger...

Ingen vet var, när eller hur utvecklingsspiralen slutar. I dag har Thomas Johansson tjänat drygt 36 miljoner kronor på sin tennis, enbart i prispengar.

Vinner han finalen i Australian Open på söndag drygar han ut förmögenheten med ytterligare 5 432 500 kronor.

- I dag har han inte de här problemen. Vi kan tacka Wirthén för att han tog fram pengarna. Men vi har det inte så fett. När han är hemma sticker han till oss en varsin 500- eller tusenlapp, men det är inte så ofta han är i Linköping. Han brukar fråga hur vi har det, men jag vill klara mig själv. Det känns bäst så. Vi svälter inte, säger Krister Johansson.

- Min familj har aldrig haft pengar. Det har varit jättetufft under vissa perioder. I början gick jag back på varje resa. Som tur är har det funnits snälla människor som har hjälpt mig. Dem kommer jag ihåg.

Det fjärde setet ska precis börja när den 70-årige mannen kommer hem till lägenheten vid Vasavägen i centrala Linköping. Han slår sig ner i tv-soffan och zappar fram Eurosport. Ansiktet på spelaren är bekant. Rolf Wirthén glömmer aldrig Thomas Johansson, men framför allt glömmer han aldrig samtalet från hans desperata far.

- Han var mycket ledsen och orolig för Thomas fortsatta karriär. Det krisade ordentligt och när jag fick höra talas om Kristers sjukpension så tyckte jag att det var värt att göra en insats. Det är inte lätt att få företag att ställa upp på en enskild idrottare, särskilt inte inom tennis. Men jag fick ihop tillräckligt mycket för att han kunde komma ut och spela, säger Rolf Wirthén.

Du kan inte klaga på resultatet.

- Jag hoppas i alla fall att det har gett resultat - och det verkar ju så i dag...

JAAAAAA ...där satt den

Här har ni Thomas Johanssons väg till finalen i Australian Open

Personerna bakom Johanssons succé