Edin är en motsats till ordet lagom
Den svenske skippern vill mycket hela tiden
Se allt från OS i Pyeongchang på Kanal 5 och Kanal 9 eller streama på Eurosport.se
GANGNUENG. Han har pratat om OS-guld sedan han checkade in i OS-byn för drygt två veckor sedan.
När det var dags för final ville han för mycket.
Jag har sällan lidit med en idrottsman som jag lider med Niklas Edin.
Han var inte som alla andra den här dagen heller.
Innan OS-curlingen drog i gång anordnade Sveriges olympiska kommitté en pressträff med spelare och ledare i det svenska landslaget. Alla närvarande reportrar ville ha en egen liten pratstund med Niklas Edin och det för många okända guldhoppet hade inte något emot det.
Den som tror att norrlänningar är tillbakadragna och ogillar att prata har aldrig träffat den här mannen.
Ställ en fråga på sex-sju ord och du får åtminstone 400 tillbaka. Ta ett foto och du upptäcker förmodligen en film när du placerar minneskortet i datorn.
Intervjuad i tre timmar
Efter en och en halv timme hade Anna Hasselborg, Sara McManus, Oskar Eriksson, Christoffer Sundgren och de andra landslagsprofilerna hunnit tacka för sig, gått vidare till matsalen, ätit färdigt, gått tillbaka till sina lägenheter och slagit på tv-apparaterna.
Edin stod ensam kvar i en lokal där lufttrummorna dånar högre än snökanonerna uppe i bergen. Presschefen Björn Folin började bli otålig och närmade sig journalisten som riktade mikrofonen mot skipperns rödlätta vikingaskägg. Det dröjde, men till slut insåg den svenske fanbäraren att den sista frågan är ställd. Av den reportern, alltså.
Jag stod på tur men först skulle han gå ut i kylan och spela in ett tv-inslag.
– Har du ingen jacka med dig? undrade Folin.
– Jag är från Norrland, svarade Edin.
Det är han. Han växte upp på en bondgård utanför Sidensjö, som i sin tur är ett litet samhälle utanför Örnsköldsvik. Han berättade om det och mycket, mycket, mycket annat under de 90 minuter vi blev sittande.
Sedan var jag tvungen att avbryta intervjun. Då hade klockan passerat 21.00 och funktionärerna som delade ut besöksbrickorna var på väg att avsluta sin arbetsdag.
– Jag pratar en del, konstaterade Niklas Edin.
En mycket-person
Han inte bara pratar en del. Han är väldigt, väldigt mycket av allt. Jag har jobbat som reporter sedan 1990, hunnit träffat ett oräkneligt antal idrottare men få möten har varit så fascinerande som det med Niklas Edin.
Personkännaren i mig vill kalla honom mycket-person, typen som är så energifylld och driven att han omedvetet inte kan vara lagom.
Ju längre vi pratade, desto tydligare blev den bilden. Gå till dig själv. Skulle du titta åt höger eller vänster när du skräckfylld inser att ett barn du har ansvar för plötsligt har försvunnit?
För Niklas Edins föräldrar, Agneta och Börje, var uppåt inget sämre alternativ.
– Jag har hört så många stories från när jag var liten. Jag skulle klättra innan jag kunde gå. Köksskåp. Bord. Stolar. Sedan, när jag var fyra-fem år, blev det träd. En gång, när vi var på semester, kunde inte morsan och farsan hitta mig. ”Vart fasen tog han vägen, den lilla rackaren?” Då var jag högt upp i ett träd. Morsan blev livrädd.
Bilden av en mycket-människa klarnade ännu mer när han berättade om sitt hockeyintresse, som började brinna när han som sexåring sprang på Peter Forsberg och fick barndomsidolens autograf. Niklas började samla på hockeybilder och nöjde sig inte med tjugo. I dag har han 15 000 hockeybilder som ligger och samlar damm på pojkrummet i Sidensjö.
50 bollar i luften
Niklas sa också att han inte sover speciellt mycket, på sin höjd fyra-fem timmar per natt. Han har mycket på gång hela tiden, vilket skapar en viss stress som gör det svårt att somna.
Vad är, handen på hjärtat, många bollar i luften för dig?
Tre?
Sju?
– Jag sätter upp 50 grejer jag ska göra på en dag och hinner göra 20 av dem. Då blir jag less för att jag inte hinner och då får de följa med till nästa dag... Ja, det tar liksom aldrig riktigt slut. Därför tycker jag om att resa. Det blir runt 180 resdagar i år, förra året var det exakt 200 och året innan dess hade jag 250. Det är för många men personligen tror jag att jag behöver dem för att orka med allt. Resorna är min egentid då jag kollar filmer, sover när jag kan, skriver mejl, dagbok och listor på saker att göra när jag kommer hem. Jag behöver dagarna jag inte kan göra annat än att sitta still, sa Niklas Edin.
Sex operationer
När han i tonåren insåg att curling var en sport som passade hans skalle och tidigt märkta kropp ville han genast väldigt, väldigt mycket. Killen som själv ansåg att han var för liten och späd för hockey tog 105 kilo i bänkpress när han själv vägde 68. Hans träningsvilja och karaktär var ohälsosam för kroppen men han var beredd att betala priset för att bli en superatlet i en curlingspelares kropp.
När han inte kan träna på is och i gym, som när han inför OS var både sjuk och skadad, brukar han spela biljard för att aktivera hjärnan och det taktiska tänket. Under det senaste träningsuppehållet blev det, framgår av hans dagbok, 43 timmars biljardspel på sju dagar, alltså mer än en normal arbetsvecka.
32-åringen kan inte ens skada sig lagom. Niklas Edin har tvingats till sex operationer under de sju senaste åren men det har inte hindrat honom från att samla mästerskapsmedaljer med samma frenesi som han samlade hockeybilder.
Visst, han kommer aldrig få ihop 15 000 men på lördagen skulle han vinna den finaste av dem alla.
OS-guldet.
Ville vinna för mycket
Ni vet hur det slutade.
Sverige underpresterade och USA, som inte hade spelat en stor final sedan 1981, vann med 10–7.
Niklas Edin, den svenske skippern, var sig inte lik och drog en rad dåliga stenar. Visst, det handlar om centimetrar och millimetrar i den här sporten, men tidigare under turneringen har han spelat med kirurgisk precision.
Sedan stod han där med en silvermedalj runt halsen och lyssnade på USA:s nationalsång, The Star-Spangled Banner.
Att det blev som det blev berodde inte på att Niklas Edin inte ville vinna.
Det berodde på att han ville vinna för mycket.
De är så de fungerar, mycket-människor.