Wegerup: Det är era drömmars match
Nu ska ni göra den verklig
rio de janeiro. En livstids kamp för att komma hit.
Nittio minuter för att föra kampen in i mål.
På Maracana leder Pia Sundhage Sverige i sina drömmars match.
En enda chans att göra drömmen verklig och skriva historia.
Hettan, så grym. Pressen, så stark. Publiken, så stor.
På Maracanã-stadion i Rio de Janeiro mot Brasilien kommer Sveriges spelare att få uppleva en match av den sort du kanske bara får en, i din livstid.
Pia Sundhage har redan två OS-finaler i sig, två guld. Men det här är Sverige. Landslaget som hon drömt om att få spela för, bli ledare för, ända sen flickrummet hemma i Marbäck.
Där började drömmen som tagit henne ända till en fryskall presskonferens inför en glödhet match. Utomhus Rios eviga sol, inomhus i pressrummet luftkonditionering på högsta blås.
På podiet en Pia Sundhage som utstrålade ett självförtroende så starkt att det gick att ta på.
Mer än en tränare
Få ledare är så omtalade och omskrivna som Sundhage. Sveriges förbundskapten är mer en bara en tränare. Jag kan kritisera hennes taktik och ledarskap hårt, då det är befogat. Men Pia Sundhage är en så stor del av damfotbollens historia och kamp att hon aldrig kan förbises.
Hon vet vad matchen mot Brasilien betyder, också i ett större sammanhang, bortom medaljer och ära i nuet, i en kamp utan slut. Det är en visshet som kan lyfta laget. Och samtidigt klarar Pia Sundhage också att ta ner den här matchen på jorden.
”Det är bara två gånger 45 minuter. Samma fotboll. Samma gräs att spela på”.
Och hon log när hon sa:
”Vi måste omfamna pressen”.
Just så. De svenska spelarna måste gå in på Maracanã inför den största publik de mött och bara älska det. All ängslan från det första mötet med Brasilien måste vara glömd. Allt trevande, fumlande och sökande i gruppspelet måste vara borta. Inga enkla misstag, ingen osäkerhet, ingen tvekan får finnas där. Svenskorna ska gå ut och veta att de är 90 minuter från en OS-final, från att skriva historia.
Mot USA började vi hitta rätt, både taktiskt och i inställningen. Nu kommer ännu mer att krävas, en ny heroisk insats, en ny match där alla är beredda att bränna ut sig själva för den där finalplatsen.
Som jag redan skrivit; brassorna måste tas med ännu mer attityd, hårdhet, beslutsamhet. Brasilien ska tas så hårt att de bländande stjärnorna tappar humöret. Ett sambalag och en framgångspublik går att få ur balans om solskensspelet går i moln.
Samma glöd – mer tuffhet
Jag var på plats i Patras under OS i Aten 2004. Tolv år har gått men minnet är bara ett ögonblick bort. Resan dit, havet, hamnen, grekisk sallad till lunch. Andra kollegor, andra spelare. Förväntan inför Sveriges semifinal, också då, mot Brasilien. Och sen, nederlaget, Pretinhas mål, Brasiliens seger med 1–0. I bronsmatchen förlorade Sveriges mot Tyskland. Så nära, så långtifrån.
Det jag minns mest från matchen mot Brasilien då var att, precis som nu, hade Sverige problem med passningsspelet. Stora problem. Där har svensk fotboll inte tagit ett steg framåt, på tolv år.
Nu, på Maracanã, krävs skärpning. Vartenda misstag kommer att bli kostsamt, varenda pass måste vårdas.
Samtidigt måste vi bli bättre på att bara rensa i riktigt pressade lägen, få i väg bollen långt, gärna hela vägen upp till Kristusstatyn. Inget duttande i eget straffområde, tack.
Framåt måste alla visa samma skärpa som Blackstenius senast. En chans och mål direkt. Mest av allt vill jag se samma glöd som mot USA och ännu mer tuffhet. Jag vill se alla älska att vinna och kriga lika mycket som Lisa Dahlkvist.
Sudda ut gruppspelet, blunda för att ni är ett tekniskt sämre lag, gör det ni är bra på.
Det är tid för revansch.
Tid att gå ut och ta chansen att visa Brasilien vilka ni egentligen är, Sverige.