Därför tog fotografen bilderna
Uppdaterad 2024-03-22 | Publicerad 2024-03-21
Kraven på domare och stewarts är orimliga, det menar Crispin Parelius Johannessen som fotograferat de blå tungorna på världselitens hästar.
Han hoppas på en teknisk revolution – för hästars välfärd.
– Ritter behöver dokumenteras fotografiskt. Då kan man diskvalificera ryttare i efterhand, säger Crispin Parelius Johannessen.
Sportbladet har under torsdagen publicerat exklusiva bilder som visar detaljer om vad som händer i hästens mun när dressyrvärldens bästa ryttare tävlar. Vi har låtit fyra veterinärer med specialkunskaper om hästar och hästtandvård granska bilder av Charlotte Frys häst, Patrik Kittels häst och Isabell Werths häst under tävlingsprogram i världscupen.
De har alla dragit samma slutsats – hästarnas tunga har en blåton. Vilket tyder på att trycket från bettet är så hårt att tungan stasas.
Det är första gången Sportbladet kan publicera den här typen av detaljerade bilder på tävlande dressyrhästar. Bilderna är tagna av fotografen och konstnären Crispin Parelius Johannessen. Han har en mastersexamen i konst och en magistersexamen i konsthistoria från Central Saint Matins College of Art & Design och Goldsmiths, University of London och har följt den dressyreliten med sin kamera sedan 2009. Målet är att dokumentera och skildra hästvälfärd på tävlingar.
– De vanliga hästsportsfotograferna som är på plats väljer ut fina bilder från exempelvis prisutdelningen och skickar till tidningar. De konstruerar den bild vi vill se. Jag tar bild på allt det andra, säger Crispin Parelius Johannessen.
De första åren brukade även han, lite pliktskyldigt, ta bilder från prisutdelningarna och sälja dem. För att på så sätt inte sticka ut i mängden. Men det har han slutat med. Nu har Crispin Parelius Johannessen blivit ett känt ansikte för tävlingsarrangörer och stewarts. Inte sällan möter han motstånd.
– Jag har varit med om att stewarts krokararm och ställer sig framför mig för att dölja hästarna. Det händer också att de flyttar kontrollen av nosgrimmorna till en annan plats, som är utom synhåll för mig, när de märker att jag har kommit.
Crispin Parelius Johannessen säger själv att han inte gör mycket väsen av sig och försöker hålla en låg profil.
– Jag är bara tyst och fortsätter att försöka ta mina bilder.
Älskar hästen och slår den
Crispin Parelius Johannessens drivkraft är ett brinnande intresse för hästar och deras välfärd. Under uppväxten i Norge och England spenderade han mycket tid på ridskolor. Där gick det tidigt upp för honom att hästars välfärd inte är en självklarhet.
– Vi blir uppfostrade in i en kultur att du ska borsta och älska ponnyn på ridskolan. Sedan tar vi den in i ridhuset och då slår vi och sparkar på den. Efteråt borstar man på hästen igen i stallet och älskar den över allt annat på jorden.
– Det finns en kognitiv dissonans i detta.
Några ridskolor hade inga hagar till hästarna. Det var beklämmande för honom att hästarna inte fick röra sig fritt ute.
– Jag minns att jag som tonåring ordnade hagar genom att knyta ihop snören mellan träd. På så vis kunde ridskolans hästar gå ute en stund.
Helgstrand friades
På senare år har Crispin Parelius Johannessen idoga arbete med att dokumentera hästars välfärd fått komma in i värmen. I alla fall i den akademiska sfären. När professor Jorna Bornemark, professor Ulla Ekström von Essen och forskaren Petra Andersson 2019 publicerade sin bok Equine Cultures in transition ägnades ett helt kapitel åt Crispin Parelius Johannessen bilder från uppvärmningen av Falsterbo horse show 2015.
Då tog Crispin Parelius bilder på när danske dressyrryttaren Andreas Helgstrand värmde upp sin häst Stamina. Bilderna visar att hästen dragits ihop kraftigt av ryttaren till en rollkur-position och visar konfliktbeteende. Det internationella ryttarförbundet, FEI, kallade inledningsvis bilderna extremt oroväckande.
I boken Equine Cultures in transition berättar Crispin Parelius Johannessens att han valde att följa framridningen på Falsterbo med stillbildskamera och tog många bilder med korta intervall för att fånga detaljer hos ekipagen.
Enligt Crispin Parelius Johannessens är det mycket svårt för ett mänskligt öga eller en videokamera att fånga detaljer på ett objekt som rör sig.
– Det är därför Muybridges * sätt att skapa en bildserie är så viktig. Utan den typen av stillbilder har man ingen dokumentation av detaljer, säger Crispin Parelius Johannessens.
Trots att Crispin Parelius Johannessen hade tagit en lång bildserie på Helgstrand när hästen var satt under hård press friades Helgstrand från anklagelserna.
– Den ansvarige stewarten på plats på Falsterbo menade att man inte hade sett att Helgstrand hade ridit sin häst för hårt. Den intressant frågan här är dock – kan det vara så att man inte ser brutaliteten eller vill man inte kännas vid den?
Fler blå tungor i världscupen
Den här gången har Crispin Parelius Johannessen varit på plats på världscuptävlingarna i Amsterdam och Neumünster. Där följde han toppryttarna under tävlingsmomentet och fokuserade på hästen ansikte och mun. När han tittade på bilderna efteråt såg han att toppryttarnas hästar hade munnen öppen under stora delar av programmet. På de bilder där man lyckas få en skymt av tungan har den ofta en blåaktig ton.
– Det var inte bara deras hästar. Ungefär hälften av de som startade i Freestylen i Amsterdam och Neumünster hade blå tunga nån gång under programmet.
Crispin Parelius Johannessen har förståelse för att de stewarts som finns på framridningen på dressyrtävlingar har svårt att se eller ingripa om något sker. De är få och har många ekipage observera på en gång. Men han tycker det är märkligt att ingen ingrep under tävlingsmomentet.
– Inne vid tävlingsarenan är det fem domare, ett trettiotal fotografer och kanske 10 000 åskådare. Ändå är ingen som reagerar på att hästarna har blå tunga.
Borde härma fotbollen
Förklaringen kan enligt, Crispin Parelius Johannessen, ligga nära det fenomen som kallas ”Inattentional blindness” (perceptuell blindhet, reds anmärkning) - en situation där betraktaren inte ser en oväntad detalj på grund av ouppmärksamhet.
– Vårt minne och perspektiv är så selektivt. Därför måste man punktmarkera hästen mun för att kunna se tungan.
Han förklarar att även om domarna eller stewarts ser var som händer i hästens mun så ställs de inför en nästintill omöjlig uppgift.
– Du kanske får en förnimmelse av att ha sett en blå tunga. Men du har ingen dokumentation. Och så ska du gå fram till ryttaren säga ”att nu får du faktiskt inte rida mer” samtidigt som kanske miljardären som äger hästen står bredvid. Det är nästan ett orimligt krav ställa på dem – även om det är deras uppgift.
Teknik är lösningen på problemet, menar Crispin Parelius Johannessen. Han hade gärna sett att det togs fram en teknisk lösning som tar detaljrika bilder på hästen under hela framridningen och tävlingsprogrammet. Ungefär på samma sätt som VAR-granskningar vid fotbollsmatcher.
– Fotbollen tar video och domaren går av planen för att kolla. Det borde man kunna göra med ridsport också. Det visar också att fotbollen inte tror på det blotta ögat längre, säger han och fortsätter:
– Ritter behöver dokumenteras så att man kan göra en välfärdsbedömning och kanske diskvalificera ryttaren i efterhand. Det är egentligen inget konstigt, man tar ju dopingprov i efterhand.
Fotnot: Eadweard Muybridge var en engelsk fotograf som 1872, med egenhändigt utvecklad kamerateknik, bevisade det blotta ögat inte kunde se – att en häst i snabb galopp i ett moment har alla hovar ovanför marken.