Ursäkta mig medan jag kysser himlen
UHERSKE HRADISTE. Ni kan hänga mig i vristerna och mana till både lugn och eftertanke, ni kan påpeka att det här bara är ett juniorlag och att det är ny match på lördag.
Jag har varken tid eller lust att lyssna.
Ursäkta mig medan jag kysser himlen.
Jag var på Olympiastadion i Berlin när vi gjorde fyra mål på de blivande världsmästarna på en halvtimme, så jag ska inte skena iväg och skriva att det här var det mest osannolika jag upplevt i den svenska fotbollshistorien.
Ikväll fick vi faktiskt nöja oss med det näst mest otroliga någonsin.
Eller javafan... Om vi nu ska passa på att vara lite positiva så kan vi definiera att det här handlar om den allra största seriebragden som överhuvudtaget klätts i blågula landslagskläder.
Jag vet inte om en gång verkligen inte är någon gång och jag är inte heller så säker på att två gånger är en vana. Allra minst vet jag vad vi ska säga om det som händer tre, fyra, fem gånger om utan att visa några som helst tecken på att ebba ut.
Vad i hela helvetet är egentligen detta? Vad är det för magnifikt muterat vidunder till fotbollslag?
Bultar och vibrerar i mig
Det finns absolut en risk att sväva iväg i sina omdömen och sedan känna sig lite löddrig morgonen efter, men det är en risk jag är direkt skyldig att ta.
Jag sitter i en liten tjeckisk lantbrukarstad som heter Uherske Hradiste, och jag har fått fotbollsblixten på exakt samma ställe i huvudet för fjärde gången.
Det både bultar och vibrerar därinne.
Om jag inte känner att värdet av resultatet blivit lite urholkat med tanke på att slutresultatet gynnade båda lagen och att sidledspassningarna staplades på farshögen under stopptiden?
Ni måste för fan skämta
För att uttrycka mig precist och koncist: Ni måste för fan skämta.
I den ena vågskålen låg en semifinal och en OS-plats och en framtidstro som är totalt och fullständigt ovärderlig för alla oss som bryr oss om fotbollen i Sverige. I den andra vet jag knappt ens om det fanns något innehåll överhuvudtaget.
Korten faller som de gör, och man får lov att spela med det man fått i blandningen. När det nu för en gångs skull dök upp en hand full av trumf är det bara att tacka, bocka och anpassa sig efter förutsättningarna.
När allting kom omkring gick det ju ändå sådär med det där kontrollerade säkerhetsspelet.
En lurig vändning och ett distinkt skott i den 82:a minuten, och uppe på läktaren kändes det som att hela taket störtat in och jag blivit förlamad som konsekvens.
Det är allt en jävla tur att jag inte spelar i det svenska U21-landslaget.
Reaktionen var omedelbar, och efter bara några minuter hade John Guidetti en jättemöjlighet att placera in kvitteringen.
Men jag antar att det hade varit för snabbt, för enkelt. 89:e minuten ligger mer i linje med det här lagets karaktär, med dess osvikliga känsla för desperat dramaturgi.
Milosevic upp på topp, och även om han blivit utvisad i ena matchen och lurad i den andra så kompenserade han nu allt och mer därtill. Skarven ner till Tibbling, och om nu bollen varit lite ogin för några dagar sedan så var den med oss nu.
Sov med bollen
Simon Tibbling sov med bollen i sängen när han var yngre. När det verkligen gäller sviker den honom naturligtvis aldrig.
Mål och maranata och kullerbyttor av Håkan och Bragdguld till laget och Baffo till Rio.
Men det är då det. OS är långt borta på andra sidan horisonten i den ljusnande framtid som de här grabbarna redan skänkt oss. Här och nu har vi viktigare saker för oss.
Först ska vi segerstorma ett par torg och klättra på några traktorer och klippa våra hår i Abbe Khalili-frisyrer. Sedan ska vi åka till Prag.
Det är Danmark på lördag, och även om de har sin gruppseger och sina stjärnor så finns det absolut inget som gör dem till några större favoriter än vad vi är.
Sverige kan mycket väl gå till final. Sverige kan vinna hela EM, och om ni tycker att jag seglar iväg så svarar jag återigen att det är min förbannade plikt.
Här i Tjeckien har ett sanslöst svenskt lag stigit högt upp i himlen, skjutit sig långt förbi stjärnorna. Kom och flyg med dem.