"Sargade, haltande och blödande – då visade MFF vart de ska"
Skadade, sargade, blödande, haltande och allmänt illa tilltygade.
Än sen då?
Det krävs mer för att såga av Malmö FF från guldstridsgrenen.
Ett himmelskt halsdukshav, supportrar som tog i från tårna under inmarschen och en lagkapten som osade av fokus i spelargången.
Det var som att hela Malmö stad ville visa att matchen mot Elfsborg skulle bli något annat än debaclet mot Djurgården.
Då: Nonchalant.
Nu: Andra bullar…f’låt bollar.
Det snackades inför avspark om att Malmö blivit pressade av IFK Norrköpings seger i onsdags men jag tror att MFF gick ut med tydliga tankar på vad som behövde göras: Inte bjuda motståndaren på frilägen, fokus på rätt saker, komma ihåg att motståndaren är skicklig på kontringar, spela diagonalt på Jo Inge Berget, få Magnus Wolff Eikrem i skottzon, sätta anfallsparet Rosenberg/Jeremejeff i arbete.
Så det var det Malmö gjorde.
Elfsborg?
Nästan glömt bort Elfsborg
Tja, utan rubrikmaskinen Anders Svensson hade jag nästan glömt bort att Elfsborg är kvar i allsvenskan. Men de kom med ett kompakt 4-4-2, en fantastiskt fin lärling i mittfältaren Simon Olsson, 19 (som hyllade hemmalagets inramning spontant i halvtidsintervjun: ”Grymt häftigt”) och den flytande forwarden Issam Jebali som du aldrig riktigt vet var på planen han befinner sig.
Sedan…hände inte så mycket mer.
Alexander Jeremejeff prickade ribban efter ett skolboksanfall, derbyspionerande HIF-tränaren Henrik Larsson såg trött ut på läktaren (ser inte Henke ofta trött ut nuförtiden?), MFF-klacken sjöng så att självaste Ewan McColl blivit stolt (Dirty old town/Min far han sa) och domaren Glenn Nyberg blåste för halvtidsvila.
Det var som att matchen aldrig bröt de spelmönster som gick att ana på förhand.
Det var inte dåligt men det var…förutsägbart.
Det var två lag som tycktes ointresserade av eller oförmögna att växla tempo när det behövdes.
Det var 0-0.
Åtta omgångar från slutet är det tydligt att vi har en guldstrid där ett lag (IFK Norrköping) går som ett tåg genom en bergstunnel medan det andra (Malmö FF) försöker köra i kapp med en lyxig sportbil via den slingriga serpentinvägen över berget.
Efter att Wolff Eikrem klivit av med fotskada i paus, och Kári Árnason en kvart senare (hur tunga kan inte de skadorna bli?), så blev MFF lite rakare, bollarna lite längre, mer kamp, fler inlägg och ju närmre slutsignalen vi kom: Desto bättre chanser.
Eller om man vill vara snäll mot en tränare jag fortfarande inte riktigt fått grepp om: Allan Kuhns plan B.
Kuhn tvingades göra så många byten att när även Behrang Safari haltade ut fick MFF avsluta med en man mindre.
Men vad gjorde det när Erdal Rakip hade bytts in?
Avgjorde på övertid
På tilläggstid, när hela Elfsborg var samlade i eget straffområde (de befann sig där ganska ofta där i andra halvlek) trippade Erdal Rakip förbi en, två, tre spelare och skickade in bollen mot bortre hörnet med tillräcklig kraft. Sedan slet han av sig tröjan och firade målet så att ingen som förstår sig på fotboll kunde undgå att känna kraften.
Det var rättvist men ändå oväntat i en låst, svår och – för MFF-fansen misstänker jag – plågsam match men till slut fick de sjunga sin sång igen:
"Min far han sa, att i Malmö stad,
spelar ett lag, som är så jävla bra,
färgen är blå, den är vacker som få,
kom här min påg, så kommer du förstå".
Elfsborg behöver inte skämmas för insatsen, jag längtar redan till nästa gång jag får se unge Simon Olsson beträda ett mittfält, men matchen överlag påminner ändå lite om hela känslan kring Elfsborgs allsvenska 2016: Vad vill de, vart ska de?
Malmö FF däremot, visade till slut vart de ska: Ikapp och förbi IFK Norrköping.