VM-guld i isracing till Martin Haarahiltunen

31-åringen om triumfen – och skadorna: Doktorn sa nicht gut, nicht gut...

Publicerad 2022-04-04

20 år efter ”Posa” Serenius senaste guld har vi en ny svensk världsmästare i isracing.

Vi ringde Martin Haarahiltunen för att prata om triumfen – och om den där gången när långfingret punkterades av en stålspik.

– Doktorn sa bara: nicht gut, nicht gut, nicht gut...

En hes och omtumlad 31-årig elektriker svarar någonstans från vägarna i Tyskland.

Helgens bravader och nattens firande har satt sina spår på rösten, men Martin Haarahiltunen kan knivskarpt återge vad som skedde i ovalen i Heerenveen.

Inför den sista deltävlingen hade svensken elva poäng upp till tysken Johan Weber. Två avslutande segrar skulle ge fyrtio poäng, men inte ens det skulle räcka om Weber höll sig i tätskiktet.

– Jag undrade om tysken skulle palla pressen. Och så strulade det för honom! Han blev åtta medan jag vann båda tävlingarna, så jag knappade in och gick förbi. Det var så himla skönt med målgången – åh jag vinner, åh jag vinner!

19 raka ryska guld

Isracing är speedway på is, med ståldubbade däck som möjliggör den så kallade dykstilen. Du susar fram som en dåre, kastar dig in i kurvorna, svänger overkligt skarpt och hoppas undvika slag och gropar.

Sporten är stor i framför allt Ryssland, där åkarna är bejublade heltidsproffs. Efter den svenske ikonen Per-Olof ”Posa” Serenius VM-titel 2002 radade ryssarna upp 19 raka guld, men sviten bröts när de stoppades från tävlan till följd av kriget i Ukraina.

Eller hade den spruckit ändå?

Martin Haarahiltunen tror det. Men oavsett deltagarlistan njuter han av att titta på raden av världsmästare: efter storheter som Krasnikov, Ivanov och Koltikov kommer en skäggig snubbe från ångermanländska Överhörnäs.

– Ryssarna ja... det var något som saknades såklart. Jag kände mig väldigt stark efter SM och nordiska mästerskapen, så det kändes som att jag hade kunnat spöa dem, säger han.

Hur skiljer sig era förutsättningar åt?

– De är fullblodsproffs. Jag jobbar som elektriker och tar ledigt när vi far någonstans. Jag står i garaget på kvällar och efter jobbet och skruvar och spikar.

”Du är galen, du ska köra”

Som barn spelade Martin hockey hemma i Örnsköldsvikstrakten. Där lärde han känna Niclas Svensson, en blivande storåkare, samt hans pappa Stefan som redan tävlade i isracing på den högsta nivån.

I vuxen ålder flyttade Martin Haarahiltunen tillbaka till sina barndomstrakter efter en tid i Boden och hann knappt sparka av sig skorna i hallen innan Stefan sökte upp honom.

– Det var sju år sedan. Han kastade en cykel mot mig och sa ”du är galen, du ska köra”. Så allt är Stefans fel. Han sitter förresten här bredvid i bussen, berättar Martin.

Vad är tjusningen egentligen?

– Korta, intensiva heat. Mycket adrenalin, det blir tajt, man får bryta ner cykeln. Det är en spektakulär sport som är svinrolig att titta på.

... och så var det skadorna...

Haarahiltunen var tillräckligt galen och briljant för att begripa vad sporten gick ut på. Om somrarna tränade han motocross och om vintrarna, om vädret tillät, kom dubbarna på.

Han vann SM och NM 2018, han VM-debuterade samma år, men... men det må vara kvällstidningsmänniskan i mig, men det går inte att lägga på utan att höra om skadorna.

För Martin, de måste väl finnas? Hur illa har du gjort dig under sju år som isracingförare?

– I fjol pajade jag armbågen på EM i Polen. Jag ramlade av och den sprack, så nu har jag rörelsehinder och rätt ont.

Under VM i Berlin 2019 rullade den egna cykeln över Haarahiltunens hand. ”Det blev massa spikhål, men det är inte så farligt, fast en spik träffade långfingerbenet. Det gick rätt av. Tuck!”

Oj.

– Och på VM i Berlin 2019 ramlade jag av cykeln, men den föll inte utan fortsatte rulla. Den körde över handen. Det blev massa spikhål, men det är inte så farligt, fast en spik träffade långfingerbenet. Det gick rätt av. Tuck!

Hur gick det?

– Jag trodde att jag bara hade slagit i handen, så jag försökte köra vidare. Det gick bra i starten.

Men?

– Sen kom jag in i kurvan och det började slå. Då gick det inte bra.

”Jag får stå med gubbarna”

Han fördes till sjukhus den gången. En tysk läkare tittade på resterna av en hand och skakade på huvudet.

– Han drog i mina fingrar och när han kom till långfingret höll jag på att svimma.

Hur länge var du borta?

– Benet låg ändå rätt så de gipsade och jag körde säsongsavslutningen.

Haarahiltunens hand efter skadan.

Det går inte att prata om isracing utan att ta upp Posa, mannen som burit upp intresset för sin gren mer än Magda Forsberg gjorde med skidskytte och Annichen Kringstad med orientering.

Under ett halvsekel tog Posa fem VM–guld (två individuella) och tjugotvå SM-guld innan han pensionerade sig som 69-åring.

Om den 74-årige gubben håller sig borta numera?

Håhånej.

– Han var med och hjälpte till i Heerenveen och kom fram och grattade efter att jag vann. Han var minst lika glad som jag, säger Martin Haarahiltunen från bussen.

Får vi se dig tävla om 40 år?

– Nej, det tror jag inte.

Klokt. Det finns boule.

– Exakt. Jag kan stå med gubbarna. Det får räcka.

Följ ämnen i artikeln