Flinck: Staffan Eklund är årets ledare
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-16
RUHPOLDING. På måndag delas priset till Årets ledare ut på Idrottsgalan.
Staffan Eklund ska ha det.
Han stod där i mixade zonen i blå overall med sin stora ryggsäck på ryggen, walkie-talkien hängande på trekvarts, den svarta mössan på huvudet och blyertspennan vid örat.
Staffan Eklund, den gamle hockeyspelaren och officeraren från Skellefteå, log inte. Det fanns inte ens en glimt i ögat när han stod där omgiven av fyra svenska reportrar.
För fyra år sedan hade ni inget lag?
– Nej.
Nu vinner ni en stafett?
– Ja. Svenska tjejer kan.
Har ni finslipat eller tränat extra på något?
– Nej. Vi tränar som fan och gör vårt jobb.
Det här är det bästa ett svenskt damlag presterat?
– Ja, så länge jag varit med i varje fall.
Det är väl det bästa någonsin?
– Ingen aning. Jag skiter fullständigt i historien.
Till sist var jag tvungen att boxa till honom i bröstet och utbrista: ”Är du inte glad?”
– Jo. Nog är jag det. Men det är svårt att samla tankarna.
Men stafettsegrar måste väl vara de största som ledare då det handlar om ett helt lag.
– Jo... det är de väl på sätt och vis.
Så där höll vi på ytterligare några minuter innan Eklund sa ”nej, nu måste jag gå”.
Och så gick han.
Själv åkte jag hem till hotellet i Bad Reichenhall och kollade listan på vilka som fått priset som Årets idrottsledare genom åren.
Jag kan konstatera att Eklund knappast tar plats som den främsta PR-människan för sin sport i det där gänget med bland andra Bengan Johansson, Hans Chrunak och Yannick Tregaro.
Men det är förstås inte därför han ska ha priset på Idrottsgalan på måndag (även om jag kunde lagt min röst på honom bara för att se honom kliva upp på Globens scen inför hela jävla idrottsetablissemanget). Eklund ska inte heller ha priset för gårdagens historiska stafettseger. Det kan han ju för övrigt inte heller då den kom på fel sida nyår.
Det blir inget OS-guld i stafett
Men triumfen i går ger mig i varje fall möjligheten att här föra fram Eklund som en given vinnare av priset.
Nej, Eklund ska ha det för Helena Jonssons tre VM-guld och seger i totala världscupen, mixedstafettlagets VM-silver samt Jonssons och Acos dominans före nyår.
Det finns 550 skidskyttar i Sverige, alla ungdomar inräknade. Att Sverige då kan dominera som man gör på damsidan – och vara topp-fyra på herrsidan – ska Eklund (och Pichler egentligen) ha priset för på Idrottsgalan.
Sedan ska det förstås bli oerhört intressant att höra vad Eklund säger i sitt tacktal.
Jag hann inte ens ställa frågan utan bara inleda med:
– Vi brukar skriva att du har fyra lika stora guldchanser i OS...
Innan Helena Jonsson klippte av med:
– Då får ni skriva fem nu!
Men, nej. Guldchansen i stafett ska inte nämnas på samma dag som Jonssons möjligheter individuellt.
Nationerna ställde visserligen i princip upp med sina bästa lag i går och många av åkarna ville säkert bevisa sin plats inför OS, men det bästa vi kan hoppas på i Vancouver är ändå ett brons.