Här är VM-hjältarna Sverige glömde

PARIS

Carolina, Christian, Stefan, Patrik, Kajsa & Co i all ära.

Men hann ni upptäcka att det fanns någon annan därute på Stade de France i förra veckan? Eller missade ni VM för bara svenska stjärnor?

Jag läser morgontidningarna på ett café på avenyn intill marknadsgatan Rue Daguerre. Den sedvanliga kön till bageriet och dagens nybakade baguette ringlar sig runt hörnet. En dam spelar positiv i solskenet.

Jag skriver detta för att påminna er om att det var i Paris som VM pågick i förra veckan. Och att 1 907 idrottsmän- och

kvinnor från 203 nationer deltog i tävlingarna.

Jag inser risken att betraktas som fosterlandsförrädare. Men är det inte dags att vidga perspektivet lite? Öppna folkhemsfönstret och vädra ut kanelbulledoften en smula?

Måste mediabevakningen bara handla om svenskarna? Är det ni som vill det, eller vi som inbillar oss att det bara är det ni är intresserade av?

Visst är det fantastiskt att Sverige med sina nio miljoner invånare, står sig så bra i konkurrensen och med sådana enastående och sympatiska deltagare. De är värda all kärlek och all respekt, för det de åstadkommit för sig själva och för oss alla.

Idrottsframgångar skapar en otrolig goodwill för ett land.

Men det gör dem inte till de enda som är värda uppmärksamhet. Det gör dem inte nödvändigtvis bättre, vackrare och moraliskt mer högtstående än de 1881 deltagare som inte tillhörde den svenska truppen. Och eftersom inte en sekund av de svenska prestationerna gått er förbi, tänkte jag uppehålla mig lite vid de andra.

För det är faktiskt rätt härligt att glädjas med andra också. Som när fransmännen vann två guldmedaljer inom loppet av en kvart i lördags. Det är något magiskt med Stade de France. Det är precis som om fotbollsundret för fem år sedan har upprepats.

Ingen trodde att fransmännens nuvarande lag skulle åstadkomma några storverk. Men den ständigt mer entusiastiska hemmapubliken gjorde en del av jobbet, nu som då. VM 1998 betydde oerhört mycket för fransk fotboll. VM 2003 betyder minst lika mycket för fransk friidrott.

Överraskningar är underbara. Som när Kim Collins sprang hem herrarnas 100-meterslopp, när den glädjestrålande och fullständigt okända Perdita Felicien från Kanada vann damernas 100 meter häck.

Eller när den lille blyge etiopiern Kenenisa Bekele puttade ner sin landsman Haile Gebrselassie från långdistanstronen och japanen Shingo Suetsugu blev den förste asiaten någonsin att bestiga en VM-prispall i ett sprintlopp, herrarnas 200 meter. Såg ni kramen mellan honom och tränaren?

Otroligt rörande.

Vad är Gibilisco för en filur?

Överraskningar är roliga till och med när de drabbar Sverige. Vem hade någonsin kunnat ana att outsidern Giuseppe Gibilisco skulle bli Patrik Kristianssons farligare konkurrent i medaljstriden i stavhoppet? Vad är det för en filur?

Publiken på VM-stadion har varit precis så sportslig som en friidrottspublik ska vara. För en vecka sedan tog den Carolina Klüft till sina hjärtan, trots att hon slog hemmafavoriten Eunice Barber. Som förresten fick revansch genom att vinna damernas längdhopp i sista hoppet. Storartad dramatik. Rättvisa känns skönt, även när det inte är en svensk inblandad.

Om rättvisa handlar också dopningsfallen som kom upp under VM. USA måste rätta in sig i ledet och visa samma respekt för idrotten och för sina medtävlande som alla andra.

För de flesta amerikaner är kanske den värsta förlusten efter Kelli Whites positiva dopingprov att USA förlorade guldet i damernas korta stafett. I själva verket handlar det förstås om någonting mycket större.

Iskalla amerikaner

Det har känts ovanligt kyligt kring de amerikanska prestationerna i år och jag tror inte att det har med Irak-krisen att göra. Det handlar snarare om den stöddiga mentaliteten från en grupp som faktiskt inte är så överlägsen som den vill framstå. Det går liksom inte hem längre.

Man kan vara segerviss utan att vara arrogant. Det har bland annat de svenska medaljörerna visat. Men även den mexikanska 400-metersdrottningen Ana Guevara, Marockos löpargentleman Hicham El Geurrouj, Sydafrikas spindelbenta höjdhoppare och de underbara, stora vitryskorna som kastar diskus och stöter kula så att jordkokorna ryker. Inga divalater här inte.

Sverige tog fem medaljer i ett makalöst VM. 41 andra länder tog ytterligare 133 medaljer. Det är en fantastisk värld med hundratals spännande öden där ute på arenan.

Varför begränsar vi den så?

Kristina Kappelin (sport@aftonbladet.se)