Tredje finalförlusten - men nästa år vinner Hammarby

UPPSALA

Sandviken, i tredje finalen på fyra år, tar sitt tredje guld.

Hammarby, i tredje finalen på fyra år, förlorar för tredje gången.

Ett finalresultat som 6-4 låter också fullständigt normalt, sen Saik tidigare i vinter slagit Bajen tre gånger: 4-2 och 5-3 i allsvenskan, 6-3 i elitserien.

Ändå vill jag påstå, att närmare än så här att vinna har Hammarby inte varit på hela vintern.

Jag påstår dessutom: nästa år vinner Hammarby.

Nu fick Hammarby nöja sig med att vinna förmatchen ute på stan, och den vann man i utklassningsstil. Där var Saik-arna chanslösa.

På Studenternas is var sedan allt som vanligt igen: SM-guld till "Den Svarta Maskinen". Fjärde guldet på åtta år på sex finaler...

Men man gjorde det inte med samma propagandabandy som förra året mot Västerås, då framförallt Magnus Muhrén briljerade.

Saik hade större kyla

Någon "Murren"-uppvisning handlade det aldrig om denna dag, så allt jag lärde mej före matchen av pappa Lasse Muhrén och bandyprofessorn Curt Einarsson om skillnaden i pappans och sonens klubbteknik och om den högre kreativitet som spelare med vänster hand högst upp på klubban utvecklar, allt detta spar jag till en annan gång.

Nej, nu vann Sandviken på sin täta defensiv, på sin större kyla och sin bättre effektivitet i avgörande lägen - det som Hammarbys Stefan Karlsson uttrycker så här: "Det kändes som om dom fick enkla mål hela tiden..." - och på sina lyckominuter i början på andra halvlek.

Då stod det 2-2, och i Hammarbys omklädningsrum hade man taggat upp sig genom att tala om alla suveräna andra halvlekar man gjort i både elitserie och slutspel.

Så small det:

efter 49.59 - 2-3 Henrik Hagberg, retur på Muhrén-skott;

efter 52.02 - 2-4 Magnus Muhrén, vänsterhörna.

Sådan kan idrotten också vara...

Men Hammarby vek aldrig ner sig trots dubbla tvåmålsunderlägen, och den 105:e SM-finalen avgjordes definitivt inte förrän med Gustav "Gebbo" Björkmans 6-4 efter 89.22.

Det sägs, att man gärna bör ha spelat en SM-final för att fått känna på den speciella atmosfären, innan man är mogen för att vinna.

Den känslomässiga gränsen har de flesta av Sandvikens spelare passerat för länge sedan.

Bara två finalrookies

Av de till finalen nu nominerade Saik-arna var det bara Mikael Nilsson och Gustav Björkman, som aldrig finalspelat tidigare.

Skillnad det mot Hammarby som kom med hela sex debutanter - Andreas Bomark, Oscar Jonsson, Stefan Erixon, Kalle Spjuth, Jesper Eriksson och David Karlsson.

Lägg därför i nästa års vågskål erfarenheterna från årets final: storspel i mål av Andreas Bomark, ett finalmål ur knappt någon vinkel alls av Oscar Jonsson, ett tekniskt virtuosnummer av Jesper Eriksson i matchinledningen och ett helt igenom moget spel av lagets allra yngste, Kalle Spjuth, så är det faktiskt lätt att nästa år tippa Hammarby som vinnare.

Tills dess ett stort Grattis Sandvikens AIK på 102-årsdagen!

Jo, det var just 16 mars 1901 vid ett möte i Eugen Forsbergs vindskammare på Stålgatan 11 som Idrottsklubben Stjärnan bildades; den förening som 1907 i och med inträdet i Riksidrottsförbundet tvingades byta namn till Sandvikens AIK eftersom klubbnamnet Stjärnan var upptaget.

Troget vårtecken

Jag skriver "Sandvikens AIK" i stället för Saik, så blir man glad på kommun.

I klubbens sponsoravtal med Sandvikens kommun ingår nämligen en grundsumma på 400 000 kronor, ett tillägg vid semifinal på 25 000 och ytterligare ett på 25 000 vid en finalvinst.

För att få dessa pengar har klubben bland annat lova att betona just ordet "Sandvikens AIK" istället för Saik.

Lätt att betona efter fjärde guldet på åtta år på sex finaler.

Ett fantastiskt facit - och ett troget vårtecken!

Lasse Sandlin