Tiger Woods: Att få dela det här med mina barn känns mycket speciellt

Publicerad 2015-04-08

Tillbaka på sitt älskade Augusta – men som en möjlig föredetting: ”Jag har jobbat röven av mig...”

AUGUSTA. Den 10 april 2005 slog Tiger Woods ett av sina bästa golfslag någonsin, vann på köpet sin fjärde Masters-titel och skrev det nästa kapitlet på den karriär som skulle­ bli störst genom alla tider.

Men ganska exakt tio år senare åker Sportbladet till Augusta och ser i stället en möjlig föredetting som ligger på sin ­sämsta rankningplacering sedan 1996 och ställer sig frågan:

Vänder det nu, Tiger? Eller har tåget ­redan gått?

Folkhavet som möter upp på första tee är närmast surrealistiskt. Där väntar flera ­tusen åskådare som klappar, vrålar och ­jublar. Tiger Woods, 39, och hans gode vän Mark O’Meara förbereder sig för att slå ut på Augusta och hade man inte vetat bättre hade man kunnat tro att det var söndag, klockan någonstans runt 14.30 och dags för en major att ställas på sin spets. Människor brukade ju nämligen samlas så här för att följa världens överlägset bästa golfare gå ut i ledarboll i Masters, men i stället är det måndag, klockan 16.25 lokal tid och bakgrunden en helt annan.

Augusta älskar helt enkelt Tiger Woods lika mycket som Tiger Woods älskar Augusta­ och dagen efter sitter han och förklarar ­mellan raderna att det finns en anledning att han gör sin comeback just här.

– Det känns magiskt att vara här igen. Det finns ingen annan turnering i hela världen som är som denna, säger den fyrfaldige Masters­vinnaren.

Det är som vanligt en fascinerande upplevelse att inför en major besöka en presskonferens med Tiger Woods. Lokalen är som alltid packad till bristningsgränsen och folk vevar sina armar för att få ställa en fråga, men de okritiskt insmickrande påståenden som brukar luftas lyser plötsligt med sin frånvaro. Det vore i och för sig en lögn att påstå att frågorna är hårda eftersom ingen vill hamna på Tigers ”shitlist”, men han är ändå mer avslappnad och personlig än jag någonsin sett honom tidigare.

Som när han berättar vem som ska gå som hans caddie under dagens klassiska korthålstävling.

– Jag har två. Mina barn kommer vara där med mig och det är otroligt speciellt. Den här turneringen betyder så mycket för mig på så många sätt. Vi vet alla­ vad som hände 1997 med min pappas hälsa. Han förklarades… ja, han var död för en kort stund tidigare det året, men kom tillbaka och kom sedan hit varpå jag vann Masters. Att nu få sluta cirkeln och ta med mina egna barn hit och få dela upplevelsen med dem känns mycket speciellt.

Som när han förklarar att han inte läser vad som skrivs om honom.

– Alla får välja om de använder internet eller inte. Jag vägrar läsa vad ni och alla andra skriver. Bra eller dåligt, om ni är mina vänner eller inte. Jag väljer helt enkelt att inte gå den ­vägen. Jag lever mitt liv.

”Förstår inte hur jag kämpat”

Som när han förklarar hur frustrerande det har varit att hitta spelet igen.

– Jag har jobbat röven av mig, folk kommer aldrig förstå hur hårt jag kämpat. Från solnedgång till soluppgång. Ibland har klubbor glidit ur händerna på mig och några har flugit imponerande långt.

Och som när han får frågan om han känner sig äldre och svaret får alla att skratta.

– Det råder ingen tvekan om att jag känner mig gammal. Försök att jaga efter en sex-och sjuåring hela dagarna. Man börjar känna av det. Men de goda nyheterna är att jag blivit mycket bättre på fotboll!

Och så fortsätter det… Vi brukade sitta och lyssna på en fantastisk golfspelare som med subtil kyla höll alla på minst en armlängds avstånd, men plötsligt känns det faktiskt som att man lyssnar på någon helt annan.

Det är nästan på dagen tio år sedan Tiger Woods stod för ett av sitt livs främsta golfslag. Det var söndagen den 10 april 2005 här på ­Augusta och Tiger låg i ett mycket elakt läge på fore­green på det sextonde hålet­ hålet.

– Det här är en av de svåraste pitcharna på hela ­banan, sade den tidigare PGA Championship-­vinnaren Lanny Wadkins, som själv spelat Masters hela 17 gånger.

Tiger, ohotad etta på världsrankingen, var tvingad att slå igenom ruffen för att träffa bollen rent och vankade av och an innan han ställde upp sig och med närmast överjordisk känsla skar fram en perfekt chip som landade åtta meter till vänster om hålet och sedan, med nästan teatralisk dramaturgi, sakta rullade i koppen. Det öronbedövande vrålet från den enorma publiken påminde om det som följer­ en hole in one, i ett särspel, på en major. Det hade förmodligen skjutit ett ladugårdstak ur omloppsbana och till slut vann han även sin fjärde Masters, och nionde majortitel, efter särspel mot Chris DiMarco. Senare samma år vann Tiger Woods även PGA-mäster­skapen och under de nästkommande tre åren fyra major­titlar till, med segern

i US Open i juni 2008 som kanske absolut höjdpunkt. 32-åringen opererade knät efter andraplatsen i Masters tidigare samma år och var tillbaka lagom till tävlingen på Torrey Pines för att ta hem sin fjortonde major efter en holmgång med Rocco Mediate.

– Den här killen gör saker som inte är normala oavsett vilken föreställningsförmåga man har, sade Mediate efteråt och skakade på huvudet.

– Han slog hela världseliten på ett ben, ­sade Kenny Perry.

Själv sade Tiger Woods:

– Det här var min bästa tävling hittills.

Alltså bättre än Masters 1997, bättre än ­British Open 2000, till och med bättre än US Open samma år då han vann med hela ­femton slag. Men vad Tiger Woods då inte visste är att det sju år senare fortfarande är hans livs bästa tävlingsinsats, för sedan dess har det nämligen passerat ett mindre grustag genom majormaskineriet.

111 på världsrankningen

Så vilken Tiger Woods är det egentligen som vi just nu lyssnar på? Dels en person som vadat genom ett självförvållat helvete efter sin otrohetsskandal, dels en spelare som de senaste åren haft enorma problem med skador, dels en 39-åring som i dag fallit till plats 111 på världsrankningen.

Det må vara Tigers sämsta placering ­sedan i oktober 1996, men när det kommer till att prata tävling sitter plötsligt samma gamla vinnarskalle vid podiet.

– Jag vill fortfarande slå alla där ute. Det har inte förändrats. Jag förbereder mig för att vinna och jag förväntar mig att göra det. Enda skillnaden är att jag vann Masters när Jordan (Spieth) fortfarande gick i blöjor. Det finns en helt ny generation spelare nu. Förr var det bara Vijay Singh och jag som gymmade, i dag har alla sin personliga tränare med sig hit.

En ny tid, som sagt, men det betyder inte att den med garanti sprungit ifrån Tiger Woods. Under veckan har han under sina goda stunder trollbundit publiken med ett spel som skvallrat om stordåd och påmint om förr.

Det gör även svaret på presskonferensens absolut sista fråga, apropå vad som är hans största motivation.

Tiger ler dagens bredaste leende och säger:

– Att vinna. Jag gillar det.

Man borde nog inte bli förvånad om han faktiskt lyckas.