Kallur – ge oss ett nytt idrottsmirakel
Jag hoppas att lagen om alltings jävlighet blir ett lyft
AMSTERDAM. Den här säsongen har bjudit på så många sensationer och idrottsmirakel att kvoten nästan känns fylld.
Leicester vann Premier League, Leksand tog sig tillbaka till SHL och Island tog sig till kvartsfinal i EM.
Men inför friidrotts-EM i Amsterdam hoppas jag på ett nytt.
Att Sanna Kallur trotsar alla odds och blir en i raden av dessa oförutsägbara mirakel.
Detta märkliga idrottsår 2016 verkar det som om allting kan hända.
Enligt sannolikhetsteorin har det redan hänt så många gånger att oddsen borde sjunkit drastiskt för att det händer igen.
Men jag har landat här i Amsterdam med den bestämda känslan att den här svenska EM-truppen kommer att skrälla.
Varför vet jag inte.
Allt ljus på Kallur i Amsterdam
Jag brukar inte vara överoptimistisk när det gäller svenska friidrottare och gigantiska trupper (60 aktiva här i Amsterdam), men den här gången känns det fjärran att beskriva det här som en svensk turistresa. Även om Karin Torneklint än en gång framstår som Sveriges snällaste förbundskapten som vägrar att peta en enda som klarat kvalgränsen med ens en hundradel.
Det är bara en känsla jag har.
I dag, alltså.
Jag kanske har ändrat mig när EM är över.
Men när EM startar här i Amsterdam kommer allt strålkastarljus att vara på Susanna Kallur.
Tillbaka i ett mästerskap för första gången på åtta år.
Nästan först ut med försökslopp redan klockan 11.40 EM:s första dag på onsdag.
Andra nya, svenska namn lockar
Ett försökslopp hon så gärna velat slippa och där hon hade maximal otur och petades ner till en trettondeplats på årsrankningen i Europa bara dagar före EM-starten. Ett EM där de tolv första slipper försöken.
Men jag hoppas att lagen om alltings jävlighet blir ett lyft och inte ett sänke, även om Sannas tävlingsovana kropp mått bättre av en lugnare start.
Jag kan tycka att hon haft nog av bakslag för att få den käftsmällen inför sitt första mästerskap sedan 2008.
Det året – i OS i Peking – blev det en våldsam vurpa på första häcken i semifinalen, ett tårfyllt adjö till en plats i världstoppen och ett av idrottshistoriens längsta skadeuppehåll.
I Amsterdam hoppas jag på ett lyckligt välkommen tillbaka.
Men vem gör inte det.
Sannas kamp att komma tillbaka slår ju nästan alla hennes framgångar då hon var frisk och kry och skadefri.
Senast hon var med i ett EM vann hon finalen överlägset på Ullevi i Göteborg 2006 och det segervrålet slår de flesta jag sett. Det vill jag se igen.
Men det kommer inte att ske den här EM-veckan i Amsterdam. Den handlar om något annat. Om ett sista test och en sista möjlighet att ta sig till det stora målet OS i Rio senare i sommar. Den kampen kommer bli mer spännande att följa än vilken annan medaljstrid som helst.
Nu finns det fler svenskar än Sanna att se i detta EM.
Men det är inte de gamla namnen som lockat mest den här friidrottssommaren. Det är de nya.
21-åriga Sara Lahti som krossat sina personliga rekord och satt ett nytt svenskt på 10 000 meter. En riktig vinnarskalle som jag såg försvinna som en avlöning efter senaste loppet på 1500 meter på Sollentunas GP förra veckan. Ursinnig på sig själv efter ett av få dåliga lopp en säsong då hon satt personbästa i åtta av tio möjliga.
Kan skrälla på många håll
Eller Johan Rogestedt, supertalangen som vann ungdoms-VM som 16-åring och sedan försvann in i det vanliga svenska medeldistansmörkret. Tillbaka med tredje bästa svenska tiden någonsin på 1 500 meter med 3.36,58 förra veckan och bara en och halv sekund bakom europaettan Homiyu Tesfaye från Tyskland.
Lägg till Angelica Bengtssons succécomeback i stav och unga Khaddi Sagnias oberäknelighet och enorma självförtroende i längd.
Det kan skrälla på många håll.
Jag var ju Helsingfors 2012 i detta nya EM ”light” då Moa Hjelmer var den stora sensationen med sitt EM-guld på 400 meter.
Ingen hade räknat med det. Inte ens hon själv.
Nu är inte Moa inte ens med efter sina skadebekymmer, men jag har en känsla av ett det kan bli nya skrällar när vi skriver 2016.
Det är gott så.