Ingen stad förtjänar en ligaseger som Neapel
Napoli går som tåget, med Edinson Cavani som lok.
Jag var med 1987, när klubben vann sitt första Scudetto med Maradona. Det skulle vara underbart att få uppleva det igen.
Neapel är inte en stad. Neapel är ett tillstånd som kanske bara en tvättäkta napolitan kan förstå och älska fullt ut. Den utomstående betraktaren ser lätt bara de negativa sidorna, sopbergen, knarket, camorran, arbetslösheten.
Men mitt i kaos lyckas napolitanerna behålla något som ingen kan ta ifrån dem. Deras livsfilosofi baserar sig på livet som konst och skådespel och en viktig beståndsdel är fotbollen.
Neapel är en av de få italienska städer där stadion nästan alltid är full. Trots de evinnerliga problemen att ta sig fram i trafiken, strömmar ”i tifosi” till. Trots att även Napolis supportrar har sina falanger av våldsamma ultrà, ser man fler pappor och söner på San Paolo än på Olympiastadion i Rom eller San Siro i Milano. Här är det fortfarande en helgad tradition att inviga sina barn i ”il calcios” underbara mysterium. Fotboll i Neapel är blå, blå som himlen över världens vackraste bukt där Vesuvius tornar upp sig som en vacker men hotfull kuliss till livets outgrundliga teater.
Fyra poäng skiljer till Milan
Ingen stad förtjänar en ligaseger som Neapel. Är 2011 året då Napoli ska triumfera? Inte sedan Diego Armando Maradonas dagar har klubben legat så högt upp i tabellen. Bara fyra poäng skiljer Napoli från serieledande Milan, som trots sitt stjärngarnityr fick kämpa som djur för att inte förlora mot Udinese på San Siro i söndags.
Napoli däremot, förödmjukade La Vecchia Signora på San Paolo genom att slå henne i alla avseenden, fysiskt, taktiskt, psykiskt. Tolfte man på planen var publiken, som avslutade en förtrollad kväll med att sjunga en av de finaste napolitanska sånger som finns.
Mitt i detta omtumlande napolitanska skådespel rör sig en ovanlig huvudperson. I rollen som frälsare och fotbollskung ses den lågmälde, djupt religiöse uruguayanen Cavani. Med tre nickmål slog han Juventus och tog samtidigt tillbaka sin position som ligans skyttekung med 13 mål.
Från stadens sjukhus rapporteras nu att några nyfödda napolitaner riskerar att döpas till Edinson som på Maradonas tid, då vart och vartannat gossebarn lystrade till Diego eller Armando eller bägge. Fortsätter det så här, kan Cavani liksom Maradona dra med sig hela staden
i ett upplyftande glädjerus som går långt utöver fotbollen.
Går sällan ut om det inte rör sig om ett bönemöte
Naturligtvis jämförs redan Cavani och Maradona, som i fråga om personlighet och livsstil är som natt och dag. Maradona var ständigt i rörelse, gick från klubb till klubb i Neapels svarta natt med sitt hov av fotbollsgroupies, skumraskfigurer och knarklangare. Han var god vän med allt som rörde sig i den undre världen och hans kokainberoende var stadens sämst bevarande hemlighet.
Edinson Cavani däremot tillhör den evangelistiska frikyrkan ”Kristus idrottsmän”, tackar högre makter för varje mål och går sällan ut om det inte rör sig om ett bönemöte.
Men Napoli älskar honom, tagghårige Marek Hamsik och Ezequiel Lavezzi, den unga och ärelystna trion som gjort sig ett namn i skuggan av vulkanen med hjälp av skickliga tränare som Edo Reja och Walter Mazzarri. Det som ytterligare stärker klubbens position är ägaren, filmproducenten Aurelio De Laurentis. Han har visat att långsiktigt tänkande, kloka investeringar, hårt arbete, duktiga spelarscouter och tur kan leda till oväntade framgångar. Napoli ligger inte bara bra till i Serie A. Klubben är också den enda italienare som är kvar och slåss i Europa League.
Det är långt kvar tills säsongen är slut.
Men det är underbart att drömma.