”Nu har farfar hissat flaggan där hemma”
Dokument: Pappa Kallas pina när dottern skrev svensk idrottshistoria
Uppdaterad 2018-02-14 | Publicerad 2018-02-10
Se allt från OS i Pyeongchang på Kanal 5 och Kanal 9 eller streama på Eurosport.se
PYEONGCHANG. 40 minuter och 44 sekunders svensk idrottshistoria utspelade sig på skidstadion i Pyeongchang.
För Per-Erik Kalla var det över en halvtimmes tuggande tystnad följt av några minuters sprudlande eufori.
Sportbladet gjorde sällskap med pappa Kalla när dottern Charlotte skrev svensk idrottshistoria.
– Det är ett dåligt arrangemang. Ingen kan engelska och alla pekar även fast de inte vet. Sedan finns det ingen mat heller.
Det är en halvtimme kvar till starten av damernas skiathlonlopp och Per-Erik Kalla är inte nöjd. Han har åkt över hela världen och kommer snart få se sin dotter Charlotte prestera sitt livs skidlopp men av det vet pappa Kalla ännu ingenting. Just nu verkar han mest irriterad över att ha behövt lämna Tornedalen.
Det där med maten är också viktigt för direkt efter Charlottes lopp har klanen Kalla planerat att gå över till stadion intill och se skidskyttet. Det blir väldigt många timmar att gå hungrig det.
– Har du känt på snön, frågar Per-Erik plötsligt.
Nej?
– Du måste känna på snön. Är det stora kristaller?
Öhh, jag vet tyvärr inte. Jag litar på vallateamet.
– Det kan du inte göra! Du måste känna själv. Jag kanske ska ta den där istället, säger Per-Erik och pekar på min ackrediteringsbricka.
”Jag kommer inte vara kontaktbar”
Jag står med hela Charlotte Kallas hejarklack på läktaren med utsikt över upploppet inne på skidstadion i Pyeongchang. Här finnas förutom pappa Per-Erik även annan släkt samt Charlottes barndomskompis Lisette Tillberg. Men inte farfar Bengt. ”Faffa”, som Charlotte kallar honom, har följt barnbarnets karriär bokstavligt talat sedan hennes första stavtag men den här resan var för lång för 81-åringen.
Per-Erik Kalla har trots att han inte kunde vara mindre imponerad av mina skidkunskaper accepterat mitt sällskap under Charlottes skiathlonlopp. Men han har gjort det med en varning.
– Jag kommer inte vara kontaktbar.
Det ska visa sig att det inte är en överdrift.
Under de kommande 40 minuterna ska Per-Erik Kalla på sin höjd uttala tio ord. Inget av dem är egentligen menat för någon mottagare. Det enda sättet att se hur han egentligen mår inser jag snabbt är att studera käkarna.
När Charlotte Kalla tar ledningen ut från skidstadion tuggar pappa Per-Erik lugnt på sin tuggummi. När Marit Björgen går upp i ledningen och börjar spräcka fältet ökar frekvensen något.
– Viktigaste nu är bara att hänga med, ropar en av Kalla-supportarna oroligt.
Per-Erik är tyst.
Några kilometer senare är Charlotte Kalla återigen uppe och trycker på.
– Nu börjar det likna något, ropas förväntansfullt från gruppen.
Per-Erik är tyst.
Först efter knappt nio kilometer händer något med honom. Blicken, som går att ana i springan mellan ansiktet och de mörka solglasögonen, börjar flacka och tuggandet är nu så intensivt att jag börjar fundera på om tänderna kommer överleva där inne.
– Nu är jag nervös, säger Per-Erik.
”Bra glid” konstaterar han sedan när Kalla kommer in på sista varvningen. Nästa gång han ser sin dotter defilerar hon i ensamt majestät mot sitt tredje OS-guld.
”Nog var det väl utklasning”
Plötsligt rycker Kalla. Hon får en meter, två meter, tre meter. Pappa Per-Eriks käkar går som en kvarn när han följer dottern på storbildsskärmen bakom hans högra axel.
– Hur är läget, frågan han nervöst när Charlotte fått åtta sekunders försprång.
När hon har nio sekunder kan det stackars tuggummit där inne äntligen börja andas ut. När Charlotte fått tio sekunder ler Per-Erik för första gången.
– Heja, heja, heja, gastar han rakt ut när dottern kommer glidande in på skidstadion. När hon tagit den sista kurvan höjer han armarna i luften i ett segervrål.
– Jaaaa!
Det är utklassning ju.
– Nej, det var inte utklassning. Eller jo, nog var det väl det.
Vad tänkte du när hon ryckte?
– Att det var för tidigt. Men man såg ju lite av hennes ansiktsuttryck och då förstod jag att hon klarar det.
Hur känns det nu?
Per-Erik är tyst någon sekund. Som om han verkligen vill känna efter. Sedan skiner han upp i ett stort leende.
– Det är kul!
Vad du nervös?
– Har du pratat med mig under loppet?
Ska ni på skidskyttet nu eller kanske en medaljceremoni istället?
– Nog blir det nog det. Nu far jag på medaljceremonin. Men först ska jag messa Charlotte. Det brukar jag alltid göra när hon kommer i mål.
”Pappa har hissat flaggan”
När Per-Erik tar upp sin mobiltelefon har grattishälsningarna redan börjat trilla in. Det har nu hunnit gå några minuter sedan målgången och pappa Kalla har kunnat samla sig något. Nu är han återigen talför och med det är den kvicka retstickan också tillbaka.
– Det här är från Ingemar Mäkitalo. Det vet du väl vem det är?
Nej, tyvärr inte.
– Men är du dåligt påläst? Det är Ida Ingemarsdotters pappa, säger Per-Erik och visar upp sms:et.
”Grattis, Tornedalingar”, står det.
Innan Per-Erik hunnit skicka iväg sitt eget sms till dottern ringer telefonen.
– Det var min pappa. Han har hissat flaggan där hemma.
Farfar Bengt har följt loppet på tv och flaggar nu för dottern hemma i Tärendö. Om drygt två veckor kommer familjen Kalla göra honom sällskap igen. Med en glimrande guldtacka i packningen.
Nu skickade du sms:et till Charlotte. Vad skrev du?
– Det får stanna mellan oss två.
