Hoppas jag är en dålig tippare - men Annika missar kvalet

FORT WORTH

I dag, 15.58, svensk tid.

Det är väl vad som brukar kallas sanningens minut.

Minuterna kan emellertid bli rätt många och långa innan vi kommer fram till nåt som kan kallas sanning denna historiska golfvecka.

Om det alls kommer att ske.

Det finns trots allt en fickparkering nånstans mitt emellan Succé och Fiasko.

Så tråkig får man egentligen inte vara, inte i landet med de tusen hjältarna, inte i USA, inte i en miljö som älskar Det Goda mot Det Onda och De Små mot De Stora, inte när CNN sänder tio minuter direkt från en presskonferens med en kvinnlig golfspelare från Sverige, inte när en hel idrottsvärld pratar om den stora utmaningen, inte när "Annika Madness" drabbat hundratusentals som aldrig sett en golftävling i sitt liv, inte när kvinnor och småflickor över hela USA går omkring med Go Annika-knappar på brösten, inte när hela businessen med de gigantiska tv-bolagen i spetsen byggt upp en hype som slår alla rekord i branschen.

Vad som helst måste hända

Jag får till och med associationer till vinter-OS i Lillehammer, då NBC hade betalat miljarder för tv-rättigheterna och ville ha valuta för pengarna. Så det passade ju bra då att Tonya Harding såg till att få knäet sönderslaget på Nancy Kerrigan, det blev lite bättre drag över det hela då.

Det måste alltså utmynna i nånting, hända nånting, vad som helst, bara det inte blir ett "jaså".

Alla står på tå och förväntar sig...ja, vad?

Där finns förstås de blodtörstiga som hoppas på ett monumentalt fiasko från Annika Sörenstams sida, de som plötsligt kommer att börja gapa "det var ju det jag sa" när de har facit i hand. De som skulle få sina cirklar rubbade om Annika gjorde sensation och klarade kvalgränsen.

Där finns också, i betydligt högre antal, de som hoppas att Annika lyckas bra. Till dem hör definitivt mediabranschen, som har så mycket att tjäna på en succé som sträcker sig fram till söndag.

Man bör alltså inte vara tråkig, men själv tänker jag placera mig i den grå mellanzonen.

Jag tror Annika Sörenstam kommer att klara sig hyfsat, men inte mer.

Hon kommer inte att göra bort sig, men hon kommer heller inte att vara ens i närheten av de bästa herrspelarna.

Mitt tips är att hon hamnar nånstans kring åtta över par efter två dagars spel. Det kommer inte att räcka för att klara kvalgränsen.

Det värsta som finns är att tippa mot hjärtat, att sitta och hoppas att man har fattat allting fel.

Men jag tyckte verkligen inte att det såg särskilt lovande ut när jag följde Annika under nio hål runt banan i går.

Monumental trängsel

Det var å andra sidan en förfärlig promenad på alla tänkbara sätt. Kanske den vidrigaste jag varit med om sen jag släpade en jättelik telefotosändare genom ett träsk en tidig åttiotalsmorgon under Tiomila i orientering.

Trängseln var monumental. Från utslagsplatsen på hål ett till flaggan på hål nio stod folk praktiskt taget ovanpå varandra för att få en skymt av Annika Sörenstam.

Det var helt sjukt.

Detta var alltså bara en pro-am-runda, en lättsam tävling med proffs, amatörer och sponsorer blandade i bollarna.

Över hela detta kaos stod himlens portar vidöppna. Regnet vräkte ner, leran hängde som cementsäckar runt vristerna, det var en salig röra av paraplyer och obscent feta människor och rumpor breda som världsdelar och ännu mera regn och poliser och kvinnor som skrek "go girl!" och ännu mera trängsel och ännu mera regn.

Mitt i detta blandade Annika Sörenstam bra och dåliga slag. Hon gjorde birdie på fyran, det vedervärdigt långa par 3-hålet, men det var en tursam chip efter ett utslag som inte nådde fram till greenen.

På det enkla, spikraka sjunde, ett par 4, gjorde hon sen två praktfulla duffar i rad.

Såg inte bra ut.

Överhuvud taget hade hon problem med att rädda par på de flesta andra hålen, eftersom hon ständigt låg kort om greenen. I det blöta vädret fick hon inte en meter gratis "på rull".

Det lär bli lika besvärligt i eftermiddag om inte vädret skärper till sig.

Ursäkta att jag tjatar om vädret, men det är faktiskt en viktig faktor i spelet golf.

Vad har vädret emot mig?

Jag börjar dessutom misstänka att det är mitt fel att det regnar så förbannat i Texas just den här veckan.

När jag följde Annika Sörenstam på Jeju Island i Sydkorea tidigare i år var det i stort sett orkan på banan, snudd på ospelbart.

I Masters för några veckor sen ösregnade det så mycket att en speldag fick ställas in för första gången sen 1939.

Och nu har jag alltså släpat med mig detta svarta moln till det vanligtvis så snustorra Fort Worth.

Orup är inte ensam. Jag har också bara regn hos mej.

Det viktiga är i alla fall att Annika Sörenstam klarar sig torrskodd genom sitt livs utmaning idag. Jag hoppas hon visar att jag är en dålig tippare.

Peter Wennman