Wennerholm: Ett gigantiskt fiasko
RIO DE JANEIRO. De svenska friidrottarna är på väg att göra sitt sämsta OS genom alla tider.
Det hittills sämsta i Mexico City för 48 år redan är på väg att slås med bred marginal.
Ett gigantiskt fiasko.
Och förbundskapten Karin Torneklint kan knappast sitta kvar efter det här.
Det behövs nytt blod. Flera liter känns det som.
I natt blev Meraf Bahta sexa i finalen på 1500 meter och Khaddi Sagnia var helt chanslös i längdkvalet.
Det var slutet på en av de svartaste dagarna i svensk friidrotttshistoria, där Susanna Kallur åkt ut i försöken och både Angelica Bengtsson och Michaela Meijer missat i stavkvalet tidigare denna tårarnas tisdag.
Och nu är de svenska friidrottarna på väg mot ett absolut bottenrekord.
Karin Torneklint kan fortfarande räddas från att ha varit ansvarig för svensk friidrotts sämsta OS-insats någonsin av någon av de fyra svenskar som finns kvar i OS.
Finns inte på kartan
Men att Kim Amb, Erika Kinsey, Sofie Skoog eller Lovisa Lindh skulle bli femma eller bättre finns inte på kartan.
I så fall vore det en jättesensation.
I Mexico City 1968 tog svenskarna två sjätteplatser (Bo Forssander på 110 häck och Åke Nilsson, spjut) och en åttondeplats (Ricky Bruch i diskus) i Sveriges sämsta OS-insats i modern tid.
Här i Rio är Meraf Bahtas sjätteplats och Axel Härstedts tiondeplats i diskus de bästa placeringarna.
Därför pekar allt på att det här blir friidrottens sämsta OS på 120 år.
Nu är det inte så mycket en förbundskapten i friidrott kan göra för att påverka resultaten.
Men Karin Torneklint har inte fått den svenska truppen att tända till.
Inte det minsta.
Det verkar som hela bunten varit nöjda bara med att vara här.
Inget jävlaranamma
Förutom Sarah Lahti på 10 000 meter är det ingen som överträffat sig själv, ingen som satt personbästa, ingen har varit bäst när det gäller och ingen som visat minsta jävlaranamma.
Det har varit slätstruket rakt igenom och den enda jag kan ge mer än godkänt så här långt är just Sara Lahti som sänkte sitt svenska rekord med nästan 25 sekunder och sedan skapade rubriker med sitt tvivel på etiopiskan Ayanas världsrekord.
Hon satte färg på OS redan första dagen, men sedan har det bara bleknat ju längre dagarna gått.
Båda de största svenska medaljhoppen Daniel Ståhl i diskus och Michel Tornéus i längd försvann direkt och var helt kraftlösa när det betydde som mest.
Khaddi Sagnia följde samma mönster i sitt längdkval.
Det hände ingenting.
Hon stannade på 6.25 efter en mer än lovligt tam insats. Jag kan tänka mig att Erica Jarder satt och svor hemma i tv-soffan när hon såg att det räckte med 6.53 för att gå till final. Erica som fick nobben av SOK i sista gallringen.
Meraf Bahta kunde ha gjort att jag sluppit skriva det här, om hon sprungit in på en femteplats eller bättre i finalen på 1500 meter.
Men just nu pekar allt på att friidrottarna kommer att göra sitt sämsta OS genom alla tider.
Då räknar jag inte OS i St Louis 1904, eftersom inga svenskar var med den gången. Men redan i historiens första OS i Aten 1896 fixade friidrotten bättre placeringar än hittills i Rio genom Henric Sjöberg. Mannen som betalade OS-resan ur egen ficka och var Sveriges ende deltagare. Han blev fyra i höjd, sexa i längd och sjua i diskus.
Det var tider det.