Han var mister tv-sport, Big Kjell
Kjell Andersson är död – blev 73 år gammal
Big Kjell.
Tack för en väldigt fin tv-sport-uppväxt.
För mig som idrottsintresserad smålänning uppvuxen på 70- och 80-talen fanns det faktiskt två ”Big Kjell”.
Dels Kjell Samuelsson, den reslige TAIF-backen med ett omfång som en mindre åker, som flyttade till USA och NHL och var lika stor där.
Dels Kjell Andersson på tv-sporten som ledde Sportnytt, Sportspegeln och Lilla Sportspegeln och som aldrig verkade åldras en enda dag.
Motala-grabben kom, via studier på journalisthögskolan i Göteborg, till Sveriges Television sent 60-tal och var tillsammans med Claes Elfsberg en av fyra praktikanter som fick chansen att visa framfötterna.
Kjell har berättat att det inte fanns så där överdrivet mycket att göra så en dag frågade han handledaren Åke Magnusson (Bengt Magnussons pappa) om han inte kunde gå ner till sporten en runda.
– Skicka ner honom, ska dåvarande sportchefen Åke Ivarsson sagt.
Kjell gick dit och kom aldrig mer tillbaka, men på sporten blev han kvar i makalösa 46 år.
Eftersom jag var väldigt ung när Kjell Andersson syntes och hördes som mest i direktsändningar och sportsammandrag vet jag inte riktigt vad jag faktiskt har upplevt på riktigt eller bara sett i olika kollage och krönikor i efterhand.
Egentligen spelar det ingen roll.
För oavsett vilka gamla sporthändelser eller stora idrottsstjärnor man tittar närmare på i SVT:s arkiv finns Kjell nästan alltid där, i något sammanhang.
Han var i Kaiserslautern och träffade Ronnie Hellström, i Malmö och gjorde fotbollsreportage, bevakade ishockey, kommenterade tre Tipsextra-matcher i slutet på 70-talet och, känns det som, stod för ett oändligt antal inslag (alltid seriös ton, noggrant berättat) kring längdskidåkning.
Frågan är om någon annan reporter i svensk etermediajournalistik lika många gånger efter målgång har blivit bortfnätt av ett par stavar tillhörande en vresig Thomas Wassberg.
När jag träffade Kjell för ett antal år sedan pratade vi om Lake Placid-OS som jag vet plågade honom, åtminstone på den tiden det begav sig.
Den rafflande striden mellan Wassberg och Mieto på 15 kilometer är klassisk svensk idrottshistoria men precis efter målgång konstaterade kommentatorn Kjell Andersson att Wassberg vunnit med en ynka tiondel när det i själva verket handlade om en hundradel.
Dåtidens tv-krönikörer var betydligt hårdare i nyporna än dagens mesproppar.
– Jag kom fram till att ”det här är ingenting jag ska göra”, jag hade ett tråkigt röstläge och det var helt fel att ha mig där, sade Kjell.
– Hade jag fått göra om det med lite övning och klokskap hade det kunnat bli bra, men från att göra någonting bra till att göra det riktigt bra, det är skillnad.
Tänk om fler hade resonerat så, lite mer ofta.
I stället blev han tv-sportens grå eminens, aldrig högste chef men ständigt där bakom som redaktionschef och idelig journalistisk och publicistisk kompass.
Jag vet inte hur många tv-sportprofiler jag intervjuat genom åren som berättat att de suttit på anställningsintervjuer med Kjell Andersson och Sven ”Plex” Petersson.
Jens Lind, Jacob Hård, Berndt Lagergren, Albert Svanberg, jag skulle kunna rabbla namn halva natten, alla har de och deras reportage granskats, godkänts av, eller filats till med goda råd från, Kjell Andersson.
Som färsking – och tjej, vilket på den tiden var ytterst ovanligt – fick Jane Björck chansen i VM-studion 1990 och impulsen var Kjells.
Jag tror faktiskt inte att den tv-sporten vi fick till oss på 80- och 90-talen hade sett ut som den gjorde om det inte varit för Kjell Andersson och jag skulle faktiskt inte byta bort ett enda Sportnytt, en enda Sportspegeln, en enda sändning från påskturneringen i Berlin, mot någonting alls.
För när jag tänker på tv-sportens sändningar då tänker jag inte på ett evinnerligt tragglande kring evenemang och matcher, utan på berättandet som fick ta plats, bildjournalistiken som prioriterades, på noggrannheten, den positiva knastertorrheten, stoltheten och integriteten.
Var det något han hade, mister tv-sporten, så var det integritet.
Som en som länge jobbat på SVT under dagen beskrev honom:
– Kjell stod fan för allt jag uppskattat med tv-sporten genom alla år. Berättandet, trovärdigheten, allvaret, sportens betydelse i samhället.
När jag träffade Kjell för fem-sex år sedan, precis när han gått i pension, såg han inte ut att ha åldrats många dagar sedan han sände Lilla-Sportspegeln på 80-talet.
Vi sågs på Nalen och han kom med (och visade stolt upp) originalmanuskriptet till den första Sportspegeln-sändningen 1961 under armen.
Hade det inte varit just Kjell som bar runt på denna helgonlämning hade jag nog ringt både SÄPO, Palmegruppen och nationella insatsstyrkan på en och samma gång.
Efter en lunch och en lång pratstund gick vi hem till Kjell och babblade vidare i flera timmar och jag minns att han bad mig läsa Erik Bengtssons ”Heja röda vita laget” och så berättade han en historia om Bengt Grive och 70-talets tv-sporten-atmosfär som jag har skrattat åt många gånger sedan dess.
– Det hade börjat gå rykten om att Björn Borg skulle sluta och på den tiden var det ju Bengt Grive som gjorde Borg. Björn bojkottade nästan all media så vi var på Grive att han skulle kolla på det. Vi hade veckomöte på tisdagar klockan 13 och där lade vi upp riktlinjer för kommande vecka och just frågan om Borg och om han tänkte sluta kom upp. Grive var aldrig med på mötena men just den här dagen satt han på redaktionen och någon gick och hämtade honom. När Grive öppnade dörren till mötesrummet hade han en cigarett i näven. Han tittade bara på oss och frågade ”vad fan gör ni här!?”. Vi förklarade att vi hade redaktionsmöte och ville veta hur det låg till med Borg. Att det kanske skulle bli en bra nyhet i Sportnytt. Grive tittade på oss, tog ett bloss, blåste ut röken och sa;
– ”Han ringer mig om det är något”, sedan vände han på klacken och gick.
Jag är glad att jag fick träffa Kjell Andersson på det viset, men mest glad är jag över att jag i så många år fick titta på den tv-sport som han jobbade så mycket med, och brydde sig så mycket om.
