Niva: Ni slängde bort guldchansen, Blåvitt
GÖTEBORG. Om det finns anledning att vara besviken på Malmö FF och deras röda kort?
Nä, inte här på Gamla Ullevi.
IFK Göteborg slängde bort guldchansen alldeles själva, och har inget annat val än att rikta besvikelsen inåt.
En dag i oktober, och så kan en allsvensk guldstrid också se ut, kännas och falla isär. De första 45 minuterna på Gamla Ullevi var som en enda stor successiv avbön.
Tron var så stark vid avspark – så innerligt, kollektivt stark – bara för att sedan gradvis monteras ner steg för steg i takt med att förstahalvlekarna vecklade ut sig.
Rosenberg rött nere i Malmö. 0-1 här. Kujovic mål nere i Malmö. 0-2 här. Bang, smock, bam, tjoff.
En arena som varit överfull av övertygelse en dryg halvtimme tidigare befann sig nu i gränslandet mellan frustrerad uppgivenhet och regelrätt chock.
Så var det med det guldet, och så var det med den säsongen. Vad var det som hade hänt och hur hade det kunnat hända?
Grova individuella misstag
IFK Göteborg hade fallit offer för en kombination av gamla, välbekanta brister och en väldigt specifik typ av slutdagsskälva.
Hela hösten har vi liksom accepterat att Blåvitt saknar offensiv kreativitet och spets, eftersom den vedertagna sanningen är att mästarlag byggs bakifrån och vilar på en solid grund.
Anfall vinner matcher, försvar vinner mästerskap och allt det där.
Men vad händer när gräset darrar lite under fötterna och och själva grunden plötsligt rämnar? Jo, då finns egentligen ingenting kvar.
Då begås grova individuella misstag på egen planhalva, och då är den enda fungerande idén att ge bollen till Sören Rieks och se vad som händer. Då återstår bara ett tomt skal till fotbollslag och en smått traumatiserad hemmapublik.
– Jag är förvånad över att vi reagerade som vi gjorde efter deras tidiga ledningsmål. Det finns ingen logisk förklaring, konstaterar Jörgen Lennartsson.
Reduceringen singlade in strax före vilan, met var så dags då. Guldet var redan borta, och den andra halvleken handlade egentligen mest om att fördela skulden för det.
Skulle IFK Göteborg åtminstone hålla sin del av avtalet, skulle de forcera sig fram till en position där de kunde komma undan med att peka indignerade fingrar mot Markus Rosenberg?
Nä, inte ens det.
Det kom en bromssläpparuppryckning – av samma typ som vi sett varje gång Blåvitt hamnat i underläge de senaste veckorna – men den här gången mynnade den mest bara ut i en ostrukturerad vilda västern-fotboll.
Mads Albaek sköt åt ena hållet, Romário åt andra och 2-2 blev det till slut.
Ska vara stolta
När slutsignalen väl gick sjönk halva hemmalaget ihop i besvikelsehögar på gräset, och Emil Salomonsson kunde inte hålla tårarna borta den här gången heller.
Att guldet hamnade i Norrköping kan de inte säga något om, men att de inte klarade av att göra jobbet här vid regnbågens slut borde smärta precis så mycket.
IFK Göteborg ska vara stolta över sin säsong, samtidigt som de bör rannsaka sig själva för avslutningen.
Vart tar de vägen nu? Ryggraden håller för en säsong till, men laget blir inte yngre och värvningsbudgeten är inte konkurrenskraftig fullt ut.
I praktiken försvann ju titeln när Lasse Vibe flyttade och Thomas Rogne gick sönder, och just nu är de inte en klubb med tillräckligt stora muskler för att hämta in fullgoda ersättare.
Kanske var det här den stora chansen.
Guldglittret sken fortfarande över Poseidon när den här dagen började. Det är långtifrån självklart att det återvänder snart igen.