15 vackraste VM-målen
Publicerad 2015-06-01
...och på fredag utses VM:s läckraste fullträff
1991 dyngade Ingrid Johansson in en 30-metersmörsare mot USA.
20 år senare sträckte Marie Hammarström vristen, siktade på väster kryss och sköt hem bronset till Sverige.
Deras superstrutar är två av de femton som Fifa har valt ut för att kora VM-historiens vackraste mål.
På fredag presenteras vinnaren.
Marie Hammarström, Sverige–Frankrike 2–1, 2011
Marie har en egen bild av hur målet ser ut. Den ska vi inte lyssna på, för den är proppad av känslor och stämmer inte med filmmaterialet. Sverige har en utvisning, en hörna nickas undan, Hammarström vänder bort en motståndare med vänstern, en annan med högern och klappar till. Boom! Målet gav Sverige VM-brons.
Helge Riise, Tyskland–Norge 0–2, 1995
En tunnel på mittplan, en petning förbi en glidtackling, ett tillslag i sidled och en placering i bortre gaveln. Det går att dutta sig till ett av VM-historiens finaste mål, men då ska man ha lite känsla i tån.
Sissi, Brasilien–USA 4–3, 1999
3–0 till Brasilien i paus, 3–3 efter 90 minuter.
I förlängningen la Sissi upp bollen för frispark och resultatet går att lyssna sig till. På tv-klippet hörs ett klopp när hon slår till bollen med vänstern, ett klick när den tar högt upp i stolpen och ett vrål när bollen studsar i mål.
Pyol Hui Jin, Nordkorea–Danmark 3–1, 1999
Drömmål måste inte vara individuella prestationer. I ett rullande anfall tar sig koreanskorna från högerkanten, upp tillbaka mot egen planhalva, via ett släpp mellan benen och ett väggspel, till Jin som rundar målvakten och sätter bollen högt.
Birgit Prinz, Argentina–Tyskland 1–9, 2003
VM-historien bångnar inte av högklassiga volleymål, men den är inte proppfull med spelare som Birgit Prinz heller. Mot Argentina sökte hon sig mot straffpunkten, lyftningen kom från höger, och för att skaffa sig yta att skjuta kastade hon sig bakåt och vevade till med högerfoten.
Jie Li, Kina–Danmark 3–2, 2007
Frispark ett par meter utanför straffområdet. Tre kineser står uppställda, som om det fanns någon diskussion om vilket alternativ som var bäst.
Vem ska få skjuta? Sedan drämmer Jie Li in bollen i höger kryss.
Ja. Det var nog rätt valt.
Marta, USA–Brasilien 0–4, 2007
På tre sekunder visar Marta upp två finter som är olika i karaktär, men har samma effekt: amerikanskorna springer förvirrat åt fel håll. Avslutet är en enkelt tunnel, men vägen fram dit är delikat.
Abby Wambach, Brasilien–USA 2–2, 2011
Vissa mål går inte att ta ur sitt sammanhang. Brasilien är sekunder från att slå ut USA i kvarten – klockan står på 122 – när Rapinoe skickar ett inlägg mot världens skickligaste panna. Wambach nickar in kvitteringen, USA vinner på straffar och Pia Sundhage går vinnande ur ett av sitt livs mest dramatiska matcher.
Ingrid Johansson, Sverige-USA 2–3, 1991
Nej nej nej.
När förbundskapten Gunilla Paijkull såg vad hennes spelare höll på att göra skakade hon på huvudet.
Inte ska Ingrid Johansson skjuta från 30 meter?
Jo jo jo. Det skulle hon. Hårt och skruvat i bortre krysset. Målet var en reducering till 3–2, vilket blev slutresultatet.
Natalija Barbatjina, Japan–Ryssland 0–5, 1999
Tolv år innan japanskorna tog världsherravälde var de en strykpåse.
Bäst illustreras det av Barbatjina som vid ledning 4–0 får bollen fem meter från mål. Målvakt och två backar kastar sig dit, men ryskan skjuter inte.
Hon drar bollen åt höger, ser ben och armar fladdra förbi och rullar in bollen i öppet mål.
Cindy Parlow, USA–Nigeria 7–1, 1999
Vi har sett många slängnicksmål genom åren, men en dubbelslängnick är ovanligare.
Vid ställningen 6–1 slås ett långt inlägg mot ett nigerianskt
försvar som slutat vara ett försvar.
Brandi Chastain kastar sig genom luften för att skarva vidare den mot mål. Där kastar sig Parlow och styr in bollen med
pannan.
Alberta Sackey, Ghana–Australien 2–1, 2003
En bollstöld vid ställningen 1–1. Och så ett sådant där långskott som verkar bryta mot vanligt fysikhyfs. Bollen går rakt uppåt, men är så toppad att den dyker ner i nättaket.
Suk Ri, Nordkorea–Sverige 1–2, 2007
Schelins två mål gav seger, men inte avancemang. Men ska man falla kan man lika gärna göra det snyggt. Ris solokontring och avslutande kanon var – får vi väl åtta år senare, när bitterheten börjat släppa – ganska fin.
Ellen White, England–Japan 2–0, 2011
Ellen White, England–Japan 2–0, 2011
Förra VM:s rakaste ben tillhörde Ellen White. En lång lyra slogs mellan Japans mittbackar. Anfallaren störtade framåt, stabiliserade knäleden och lobbade med någon sorts stel pendel bollen över målvakten. Hon såg förvånad ut efteråt. Det var vi också.
Homare Sawa, Japan–USA 2–2, 2011
Vi har sett några volleyklackar förut, men knappast i samma läge som Homare Sawa hade när hon målade sin karriärs mästerverk. VM-finalen 2011 hade nått förlängning, Abby Wambach hade satt 2–1 och japanskorna låg på för en kvittering. På hörna ryckte sig Sawa loss och med ryggen mot mål skarvade hon in bollen som tog matchen till straffar. De vann Japan och Sawa korades till världens bästa spelare.