Del Neri har slagit till igen – nu utmanar han Mourinho

Gigi Del Neri och José Mourinho har en sak gemensamt.

Båda har tränat Porto.

I övrigt är ligaledarnas ”Misters” ungefär så olika som två män kan bli. Och jag föredrar Gigi.

Just nu delar de förstaplatsen i Serie A. För Inter har

vägen till toppen varit seg den här säsongen. Sampdoria däremot, har legat högst upp i tabellen sedan starten.

Risken är naturligtvis att det inte håller. Sampdoria har inte Inters avbytare så att säga. Men Sampdoria är definitivt årets uppstickare, ungefär som Chievo 2001 under ledning av...Gigi Del Neri.

Den gången kom klubben från Serie B, slutade på en femteplats i ligan och erövrade en plats i UEFA-cupen.

Med Samp är förutsättningarna och resurserna bättre. Genua är just nu den lyckliga ön i fotbollshavet där man andas bättre luft, jobbar mer och där målet att nå långt är oemotståndligt, åtråvärt och, faktiskt, möjligt.

Om bara Antonio Cassano och Giampaolo Pazzini förblir skadefria, kan vad som helst hända. Inget annat lag har visat en så konsekvent god form och har haft ett sådant flyt i spelet den här säsongen som Sampdoria. Söndagens oavgjort mot Parma var bara ett olycksfall i arbetet.

Utsattes för spelarmyteri

Gigi Del Neri hade fått något av en loserskugga över sig, innan han dök upp i Genua i somras.

Efter framgångarna med Chievo, efterträdde han Mourinho i Porto. Där utsattes han för ett spelarmyteri och försvann lika fort som han kom. Mourinho tyckte det var läge att påminna honom om det häromveckan, när det gick lite för bra för Samp.

Del Neris karriär fortsatte via Roma, Palermo, Chievo igen och sedan Atalanta, utan anmärkningsvärda resultat. Gigi blev Mr Chievo, tränaren det stämde för en enda gång och aldrig mer.

Men så kom Sampdoria och plötsligt är kemin rätt igen. Den hårt arbetande gneten har slagit till igen och utmanar the one and only, José Mourinho.

Hälsade på premiärministern – i badrock

Del Neri är rentvättad från sin konkurrents arrogans, förföljelsemani och divalater: Inters största spelare är och förblir Mourinho. Lagets eventuella nederlag beror aldrig på spelarna eller ledningen. Problemet är att de har en hel värld mot sig. Framförallt är alla ute efter Mou. Livet är ensamt i elfenbenstornet.

Del Neri är så tråkig att han inte ens vet hur man gör när man förställer sig. Det sägs att Berlusconi begärde att få träffa honom efter en match mot Milan 2003. Del Neri

klev direkt ut ur duschen i sin blågula Chievo-badrock, sträckte fram handen och sade god dag till premiärministern. Sedan kippade han iväg på sina plasttofflor. Mou hade låtit Berlusconi vänta, som ett led i maktspelet.

En Very Important Person tar aldrig emot meddetsamma.

Sånt där förstår inte Del Neri. Men rackarns vilken fart han har satt på Cassano&Co. De drar fram som en skogsbrand. Gigi håller sig till samma orubbliga principer som gjorde honom framgångsrik i Chievo. De viktigaste aktörerna på Del Neris fotbollsscen är kantspelarna, som oupphörligen trycker på från sidorna och matar anfallet med bollar. Den som inte hela tiden känner blodsmaken i munnen och vet precis var han ska befinna sig vid rätt tillfälle, har ingenting i Del Neris lag att göra. Tanken är att det bara är i en fulländad organisation som man kan tillåta sig improvisationer.

Del Neri och Cassano hade svårt att tåla varandra i Rom. I Genua har de hittat ett samförstånd. Erfarenheterna har förändrat båda, slipat av de vassaste kanterna.

Gigi Del Neris svaghet och styrka är att han är så fantasilös. Det ger hans lag en trygghet som när omständigheterna tillåter det är den bästa grunden att bygga framgång på. Med Del Neris jordbundenhet och Cassanos fantasi, kan Sampdoria gå hur långt som helst.