Bergström: Bästa svenska insatsen i touren på fyra år
Uppdaterad 2018-12-28 | Publicerad 2015-01-11
Val di Fiemme, Italien. Känslan inför VM i Falun är mörk, dyster och illavarslande.
Ska vi trösta oss med något är det att känslor inte betyder någonting i längdåkning.
Fakta är något annat, och fakta säger att det har gått bra för Sverige.
Det vår lätt att ägna de här raderna åt att ömka för Emma Wikén och Calle Halfvarsson. Stackarna, så fel det gick.
Calle kom till Tour de ski med en osviklig förmåga att vara i topp men missa pallen. Två gånger i världscupen hade marginalen till tredjeplatsen varit under en sekund. 25-åringen bjöd norrmännen på en rejäl match här, hans största stund var andraplatsen i jaktstarten i Toblach, men när allt var sammanräknat var han fyra igen.
Därtill hade han med en mästerskytts precision missat varenda pengautdelning under touren:
En tredjeplats i totalen ger 235 000 kronor, en fjärdeplats ger noll. Etappsegrare får 47 000 kronor, tvåan får ingenting. Totalledaren efter varje dag får en bonus, men Calle var som bäst totaltvåa och lottlös.
Två nästanframgångar
Emma Wikéns niondeplats är fullt godkänd, men kommer med mersmak. Inför näst sista etappen låg hon fyra och kände sig i sitt livs form. Men de skidorna hon fick på älsklingssträckan 10 kilometer klassiskt var obrukbara, till synes vallade med honung och kolaströssel, så hon tappade mer än tre minuter. Hade hon fått dra av den tiden från slutresultatet vore hon fyra med bred marginal neråt.
Två nästanframgångar, alltså.
Två lägen att dunka med krönikörslabben i deras ryggar och skriva att de ska stå stolta trots allt.
Jag struntar i det den här gången och ser hellre till helheten. För bakom den bästa svenska mannen och kvinnan stod resterande lag för en fin insats.
Inte förrän vi räknar och jämför med tidigare år framträder hur bra det gick.
Våra två största stjärnor, Charlotte Kalla och Johan Olsson, ställde inte upp. Marcus Hellner hade tveksam form och Stina Nilsson hoppade planenligt av touren efter tre etapper. Ändå är den svenska laginsatsen den bästa på fyra år, nästan oavsett hur vi räknar.
Vår bästa åkare kom högre, vår sämsta åkare kom lägre och framför allt var snittplaceringen lägre.
Genom att mäta den genomsnittliga placeringen får vi någon sorts signal över var dagens längdlandslag står mot de tidigare. Tour de ski har arrangerats nio gånger, och årets svenska medellöpare var på plats nitton, vilket är tredje bäst hittills.
Kan inte konkurrera med Norge
Jag förstår att statistiken inte är heltäckande. Snittet blir lägre ett år då många lågplacerade hoppar av, som 2011 då bara fem svenskar tog sig i mål, medan det var skyhögt 2007 då också sprinters behövde slita sig genom alla etapper för att få tilgodoräkna sig några världcupspoäng (vilket ledde till att Björn Lind promenerade upp för backen 22 minuter efter segraren. Den dubble OS-guldmedaljören kom allra, allra sist).
Men som riktmärke en sådan här förvillande dag är siffrorna hjälpfulla och en aning tröstegivande.
Vi vet ännu för lite om medaljchanserna i Falun, vi vet inte vad en Olsson eller Kalla i topptrim hade kunnat prestera här, vi vet inte hur högt Emma hade nått utan vallabomen.
Vi vet att Norge hade de två främsta på herrsidan och hela pallen på damsidan.
Vi vet att vi inte kan konkurrera med dem, bara tävla mot vår egen historia.
Gör vi det är Tour de ski 2015 en miniseger.