Hoff: Framtiden säkrad – tack vare bilhandlare
I intervju efter intervju det senaste året har Henrik von Eckermann fått svara på frågan om han får behålla den fantastiska Mary Lou i sitt stall.
Han har svarat att han inte vet, och sjunkit ihop lite. Han har också sagt att han är tacksam för varje dag han fått behålla henne och att han är helt med på vad som gäller.
Men sedan två veckor vet han. Mary Lou blir kvar. Tack vare en svensk bilhandlare.
Härligt för hela den svenska ridsportpubliken, men allra mest för Henrik själv som var den som drog i de rätta trådarna. Nu slipper han tänka att med varje seger, varje framgång, har prislappen stigit och därmed också frestelsen för stoets tyske ägare att nappa på ett bud.
”Jag ville verkligen behålla henne”, säger Henrik till Sportbladet.
Så klart, tänker ni då. Kusen hoppar ju in miljoner. Över fem miljoner kronor förra året.
Jo jo, men det vanliga är att det mesta eller allt av prispengarna går till hästägaren. Däremot ligger det i sakens natur att ingen tävlingsryttare vill bli av med sin bästa häst.
Alla hyllar de sina hästar så fort de får chansen. Detta fall är ändå lite speciellt törs jag påstå.
Då blir rösten varm
Henrik kan vara proffsigt analytisk, krass och saklig i intervjuer. Tills han kommer till Mary Lou. Då blir rösten varm och ansiktet mjukt. När han säger ”hon är fantastisk” och ”hon ger allt” kommer det rakt från hjärtat och man tänker att han låter riktigt, riktigt kär i sin häst.
Det är sånt som gör denna sport speciell och som gör att man kan fortsätta älska den i en tid när prislapparna på topphästarna kan vara motbjudande höga.
Under Världscupfinalen i Paris kan Henrik njuta fullt ut av Mary Lou. Det kan bli hur bra som helst.
Ett lyckligt slut på denna kärlekshistoria alltså. De fick varandra till slut – och vi slipper veta om Mary Lou helt glatt hade galopperat vidare med en annan ryttare eller totalvägrat. Det senare är det sorgliga alternativet. Ingen som älskar dessa djur vill se dem misslyckas.
Uppslitande tvist
I Paris rider även Douglas Lindelöw. Han har bittert får erfara hur det är att bli av med sin bästa häst.
2015 var han åtta i Världscupfinalen i Las Vegas på hästen Casello som han utbildat hela vägen från det att hästen var tre år och med OS i Rio som mål.
En uppslitande tvist med hästens delägare satte stopp för OS-drömmen. När Douglas insåg att slaget om Casello var förlorat såg han till att hästen åtminstone skulle hamna i goda händer, hos den tyske OS-mästaren Ludger Beerbaum.
Casello fick det bra och Douglas hittade ett nytt stjärnämne i Zacramento som är med i Paris. I dag blir Douglas mest irriterad om någon frågar om Casellotiden. Han har gått vidare och lyckats hålla sig kvar på toppnivå.
En som däremot åkt rutschkana utför är Rolf-Göran Bengtsson, världsetta för några år sedan och länge parkerad på topp tio. I dag tillhör han landslagets B-trupp, är nummer 116 på världsrankningen.
Än är 55-åringen själv i fin form och har inte alls gett upp tävlandet. Men vad hjälper det när han saknar topphästar och särskilt då Casall som nu är pensionerad från tävlandet och ägnar sig helt åt avel.
Tillsammans var de två världens bästa ekipage. De hade kamperat ihop i tio år och kände varandra utan och innan. När Casall avtackades i Scandinavium förra året svek rösten Rolf-Göran och han fick kväva en snyftning i mikrofonen. En epok var över. Det var rörande och jag tror det var några tusen där på läktarna som fick en klump i halsen.