Tabellen avgör alltid tränarens värde – men varför fick de inte beskedet ansikte mot ansikte?
MALMÖ. Det enda jag undrar över när Djurgården sparkat sina tränare är – varför vänta tills Siggi Jónsson och Paul Lindholm åkt på semester utomlands?
Att de skulle sparkas var med elitfotbollens logik en självklarhet redan innan allsvenskans sista omgång hade spelats.
En tolfteplats kan inte försvaras som godkänd av en så kallad storklubb där tålamod är en nödvändig bristvara.
Fotbollstränare kommer alltid att få sparken. Även de flesta med framgångsrika karriärer sparkas sannolikt någon gång. Mekanismen fungerar helt enkelt så. Stora klubbar kräver stora resultat.
Därför kan tränare som Jónsson, Lindholm och Rikard Norling få sparken i efterhand medan mindre klubbar som en desperat sista chansning så gott som alltid sparkar sina tränare när man är på väg att åka ur en serie.
Smartare att agera nu
AIK och Djurgården förlorade i praktiken ganska tidigt möjligheten att vinna guld, men riskerade inte direkt att åka ur allsvenskan. Under säsongen fanns därför inget att vinna på att sparka tränarna.
Att agera desperat plockar inga pluspoäng i styrelserummen hos de företag som sponsrar klubbens verksamhet.
Att agera efter säsongen är betydligt smartare eftersom man då aviserar ett avstamp mot en ny spännande säsong med nytt blod och nya genomtänkta idéer.
Sparka tränaren mellan säsongerna blir ett sätt för storklubben att köpa tillit från de som betalar ruljansen.
Noggrann utvärdering
Hörde Djurgårdens vd Alf Johansson säga att sparkningen skedde efter en noggrann utvärdering av verksamheten där man inte bara tittat på tabellen utan på helheten innan man kom fram till avskedsbeslutet.
Jomenvisst...
Den enda jag spontant kommer på som fått sparken utan svag tabellplacering är Fabio Capello i fjol. Elva dagar efter att han lett Real Madrid till sin första ligatitel sen 2003.
Reals ägare tyckte inte att hans fotboll var tillräckligt flärdfull, men den verkliga orsaken kan lika gärna ha varit en banal schism. Real har råd att vinna strider på det sättet därför att man har pengar nog för att alltid ha truppen full av världsspelare.
Nödvändigt att inte ha tålamod
Så har svenska klubbar inte råd att agera och det är därför som jag i inledningen påstod att det är nödvändigt för en svensk storklubb – eller snarare en svensk storstadsklubb – att inte ha tålamod.
I alla ekonomier är det viktigt att vara marknadsledare. För den handfull allsvenska lag vars fans och sponsorer kräver ständiga topplaceringar för att vara nöjda – AIK, Djurgården, Hammarby, IFK Göteborg och Malmö FF – finns inget som i praktiken heter långsiktighet.
En cynisk verklighet
Man kan visst, som MFF gjort tidigare i höst och som Djurgården gör nu, proklamera långa programförklaringar om sportsliga strategier som omfattar långsiktiga mål, delmål, spelform och kravprofiler på spelare och tränare.
Men det kommer ändå aldrig längre än till än tabellens grymma facit efter var och en av nästa säsongs speldagar. Tabellen avgör alltid tränarens värde trots att det så gott som alltid är spelarna som är de stora svikarna.
Det är elitfotbollens cyniska verklighet. En verklighet som alla inblandade känner till.
Jag tror inte att Siggi och Paul blev särskilt förvånade över gårdagens telefonsamtal, men varför fick de inte besked ansikte mot ansikte?