Muhrén tremålsskytt med bruten tumme

Det var det värt

UPPSALA

Många hade bekymrat sig över tummen - över smärtan och begränsningarna som den borde innebära.

Men han som borde ha varit mest orolig ruskade på huvudet, virade fast ett specialskydd och avgjorde SM-finalen.

- Jag har ju sagt att det skulle gå bra, säger Magnus Muhrén - tremålsskytt när Sandviken vann SM-guld i bandy.

Han har precis satt sig ner vid ett podium i ett presstält där allt är kaotiskt en halvtimme efter 8-4-segern över Västerås. Hans hår är vått av svett och kanske öl från segerrusiga supportrar, och lagkamraterna har försvunnit till omklädningsrummet - där sambatoner från en Saik-orkester strömmar genom korridorerna.

Hos Muhrén strömmar känslorna.

Utmattning, lycka, lättnad - allt på en och samma gång efter en SM-final som han själv varit med att avgöra med tre mål, mycket moral och bitvis finess.

- Det är många känslor som forsar genom kroppen just nu, säger han när någon ber honom att berätta hur han mår och om han kan njuta av vad han just varit med om.

Ingen tvivlar längre

Bakom sig har han en vecka där mycket har fokuserats på skadan från SM-semifinalen mot Falun. I inledningen av matchen hade han fått ett rapp över handen, tummen hade gått av och SM-finalen hade blivit ett frågetecken.

Muhrén ville - och skulle - spela.

Men till vilken grad av hans kapacitet var oklart.

Efteråt - när Sandviken vunnit sitt femte SM-guld och Muhrén sitt tredje - var det ingen som funderade eller tvivlade.

Saiktränaren Anders Jakobsson:

- Jag har hela tiden vetat att det skulle gå bra för honom. I semin mot Falun spelade han vidare i 70 minuter med bruten tumme, och många bandyspelare i Sverige skulle vilja vara lika bra med hel tumme som Muhrén varit med en bruten.

Jakobsson kallar insatsen fantastisk, trots att den ändå inte var "riktigt hundraprocentig".

Men på Studenternas i Uppsala stod det klart att även 95 procent av Magnus Muhrén kan avgöra en SM-final.

Viktigt mål

27-åringens 4-3-mål - hans andra i matchen - var lika läckert som det var moraliskt stärkande för Saik och knäckande för VSK. Muhrén tog bollen på egen planhalva, kryssade sig upp genom mittfältet, såg ytorna, utnyttjade farten och utmanade VSK-liberon Anders Hedlund.

- Jag såg att han stötte fram mot mig och tänkte pröva att peta bollen vid sidan, säger Muhrén i en kort men korrekt beskrivning.

- Sedan blev det fritt fram.

Skottet satt lågt, ur högervinkel, bakom Västeråsmålvakten Andreas Bergwall.

När Daniel Eriksson fem minuter senare, i den 67:e minuten, satte 5-3 på straff hade Sandviken för första gången en tvåmålsledning, och efter 20-årige talangen Patrik Nilssons 6-3-mål förstod många av de 21 612 åskådarna att matchen var så gott som avgjord.

"Det är det värt"

Men Muhrén vågade inte hoppas.

- Men det var först efter 7-3 (Daniel Mossberg efter 83 minuter) som jag kände att det nog var klart, säger han.

När slutsignalen gick var glädjescenerna enorma. Muhrén - som också gjorde 8-4 - tog sig uppför de numera klassiska stegen till Studenternas stora läktare, ställde sig längs fram i ledet av segerrusiga Saikspelare och vrålade ut sin glädje.

Han sträckte vänsternäven i luften och lutade den högra - med specialskyddet och den brutna tummen - försiktigt mot staketet framför honom.

- Hur det känns nu? Jodå... Handen värker lite, det gör den. Men det är det värt.

För tummen höll.

Precis som Saiks förhoppningar.

Jakob Sillén/TT