Kvalitet som lättmjölk
Publicerad 2014-03-11
Sportbladets Anders Nilsson: Det här laget har en lång väg kvar att vandra
I Algarve pratade Pia Sundhage om hur viktigt det är att se vad man kan bli och kan göra.
I går visade det svenska landslaget att man har en bra bit kvar att vandra innan man också gör det man vill kunna göra.
Sverige hade chansen att för första gången sedan 2009 ta sig till final i Algarve Cup. Ett kryss eller en seger mot Japan skulle göra förhoppning till verklighet.
Men så blev det inte. Trots ledning med 1–0.
Japan vann matchen och Sverige får rikta in sig på tredjeprismatch istället.
Och i ärlighetens namn så var det ingen vidare tillställning i Faro i eftermiddag.
Tempot var långa stunder ganska lågt, passningsprocenten sannolikt ännu lägre och kvaliteten någonstans mellan mini- och lättmjölk. Det tog liksom aldrig fart. Japan spelade sitt fina och rörliga, men inte alltid så effektiva kortpassningsspel medan Sverige blandade och gav såväl i passningsspelet som i spelet i stort.
Men det fanns ljusglimtar, individuella insatser som gladde.
En var Carola Söbergs målvaktsspel, Nilla Fischers alltid lika säkra agerande en annan och Hanna Folkessons kloka positions- och passningsspel en tredje .
Saknades rörlighet
Och så fanns det okej effektivitet, före paus.
1–0, av Linda Sembrant, till Sverige och finalbiljetten mot Tyskland som i en liten ask.
Så blev det ju inte.
En svag inledning och en lite trist avslutning av andra halvlek tog Japan till finalmötet med de regerande Europamästarna istället.
Att ha chansen och att ta chansen är två väsentligt skilda saker. Sverige hade det ena och misslyckades med det andra.
Framför allt på grund av att man under långa stunder saknade skärpa och rörlighet, men också på grund av att passningsspelet under delar av matchen höll alldeles för svag kvalitet.
Men man förlorade också för att man faktiskt mötte ett bra landslag (Japan är rankat trea i världen).
Inför matchen ifrågasatte jag uttagningen av Carola Söberg (och det gör jag väl till viss del fortfarande). Men Söberg gjorde en bra match och svarade för flera fina aktioner. Hon var dessutom ganska nära att rädda straffen som avgjorde matchen.
Ytterbackarna, Samuelsson och Elin Rubensson, svarade för tämligen svaga insatser. Båda två hade problem i matchen och den förstnämnda var i allra högsta grad inblandad i det japanska 1–1-målet.
Fischer & Folkesson gladde
Desto bättre var då Sara Thunebro i sitt inhopp (kom in direkt i andra halvlek). Veteranen var aktiv, klev in i närkamper och visade med tydlighet att hon verkligen inte vill släppa ifrån sig vänsterbacksplatsen utan fajt.
I övrigt var det, som jag skrev inledningsvis, framför allt Fischer och Folkesson som var de verkliga glädjeämnena.
Totalt sett svarade Sverige för sin spelmässigt sämsta match i turneringen. Det som fungerat tidigare stämde inte alls lika bra i dag och det som varit okej förut var inte godkänt i eftermiddag.
Men inget ont som inte för något gott med sig. Landslagsledningen fick ganska klara besked om vad som behöver bli bättre om det ska kunna bli ett lyckat VM nästa sommar.
Passningsspelet var en sådan detalj, rörligheten en annan.
Och det är väl klart bättre att få de beskeden nu än ett år fram i tiden.
Nu finns fortfarande en hel del tid att spela på. Det gör det inte i mars 2015.